Min bästa vän heter Pekka.

Vi var klasskamrater på 1950-talet. Vi lever båda ännu 60 år senare. Tid och avstånd skilde oss under förflutna årtionden bortsett från några slumpmässiga tillfällen. Oregelbunden post förmedlades mellan oss vad som har varit på gång här eller där och nyheter! Umgänget mellan oss har varit på sparlåga. I någon mån är det synd men …. tid finns kvar! Nu mot årskiftet 2013/14 då jag skickade min julhälsning till Pekka kom jag att tänka på att varför inte en träff med honom. Låt oss väcka till liv vår vänskap då vi är på pension utan arbetslivs stress i lugn och ro! Jag föreslog en lunch tillsammans! Och det blir allvar! Till en början beslöt vi att testa etnisk mat, turkiskt välkänt stående bord.

Tänkte skriva något om vår vänskap, innan vi träffas. Uppgiften visade sig inte vara lätt. Vår vänskap var som intensivast under årtionde 1955-65. Tänkt i efterhand kan jag inte säga exakt när vi blev så goda vänner att jag kallade honom min bästa vän. Kanske någon tid före våra tonår. Tider då pojkar är i målbrott är även en period i ung pojkes liv då man behöver någon pålitlig vän för dialog och att viska ”hemliga saker” mellan fyra ögon.

Innan vi dag för dag var som ”ler och långhalm” hade jag haft många andra kompisar. Pekkas sällskap förenade många parallella intressen och mina egna tankar om världsbilder om sådana i vårt unga ålder på allvar existerade i en ung pojkes sinne. Att nämna några, intressset för naturen, särskilt för fåglar. Båda hade kärlek till musik men det blev aldrig en faktor som skulle ha förenat oss. Musik hade vi båda dock i vårt blod och gener. Pekkas pappa var vår allas bekanta och berömda tonsättare T. K. Min mamma var sångerska och musiklärare vid Sibelius Institutet i Tavastehus, min pappa pianovirtuos, så mycket som han nu hade tid för sitt kära musikintresse efter sina arbetsfyllda vardagar. Pekka intresserade sig för jazz. Jag sjöng i pojkkör, spelade klarinett och lyssnade gärna schlagers och jazz, men spelade enbart klassisk musik.

Med undantag av natur och musik var förenande faktor våra tonår med alla sina fröjder och problem. Vi hade förtroendeuppdrag båda i tonårsverksamhet. Pekka var känd i sin kamratkrets som motståndare av tävlingsidrott och bollspel, men älskade och var förespråkare för travsport. Detta hindrade oss dock inte att ha mycket kroppsövning. Vi cyklade, gjorde fågelutfärder, exkursioner i skärgård och vandrade till fots och åkte skidor. Under våra skolår gjorde vi många skidutflykter till Lappland.

Pekka bodde i Munksnäs senare i Tölö. Jag lärde känna Pekkas familj och förstås omvänt. Jag tyckte Pekkas pappa var en härlig, välvillig, inspirerande och glad man, som jag såg ofta sitta vid pianoklaviatur och komponera ofta sannolikt en ny schlager. Pekkas mor var en vänlig och älskvärd kvinna och lätt att snacka med. Jag glömmer henne aldrig för hennes furstliga smörgåsars skull, en skiva rågbröd med en tjock skiva Åboland gräddost på. Dessa mellanmål bjöd hon oss när vi tittade in mitt i våra äventyr ute. Pekka hade syster, bror och en boxer. Pekka var det mittersta av barnen. Systern var det älsta och gick i samma skola som vi. Henne kände jag lite bättre än Pekkas yngre bror.

Många är de händelser som vi upplevde tillsammans. De har hållit sig klara i mitt minne, lika fräscha som gårdagen genom årtionden.

Vi var bland de lyckliga klasskamrater som hörde till det dussin eller några flera klasskamrater som bildade det sällskap som gick i dansskola under julsemestern 1954 och därefter formade ett gäng som fortsatte detta intresse på regelbundna hippor! Flickor och pojkar som tidigare sysslade mera separat sökte nu varandras sällskap. Vi hade hamnat i en ny livsperiod. Hormoner hade börjat surra och verka i våra kroppar. Detta hände just före gymnasiet eller i början av det. Vi levde åren 1954-56. Vi gick tre sista klasser i fyra år. Vi blev kvarsittande våren 1956 ” i fullt ömsesidigt samförstånd!” Jag fick villkor i svenska och i engelska, men jag kommer inte ihåg orsaken till Pekkas villkor.

Den tidens tonårshippor var alldeles oskyldiga. Föräldrar var ofta närvarande. Vi dansade med ljus på. Vi njöt saft, limonad och åt smörgåsar och pepparkakor! Halvmörkt dansrum, öl, vin och starkare drycker kom mycket senare.

Men det hindrade inte oss ta ställning till alkohol och tobak. Vi blev rökare så småningom. Men vi blev inte alkoholmissbrukare! Ett av våra första experiment med alkohol genom att ta sig en fylla skedde sommaren 1954. Pekka hade släktingar på landet i Laihia nära Vasa. Han tillbringade någon tid på sommaren där för att skaffa ny kraft för nästa läsår. Jag var bjuden dit också för några dagars vistelse. Jag var redan då en erfaren resenär. Förra sommaren besökte jag ensam Danmark sjövägen m/s Kastelholm. Då föddes en idé i mitt huvud. Jag slår två flugor på samma resa till Pekka. Jag ville besöka på ditresa Stockholm. Det fanns då båtförbindelse från Stockholm till Vasa via Sundsvall. Resten kunde resas med tåg till Laihia. Då underåriga kunde inte köpa sprit i Alko, beslöt vi att jag köper oss en flaska konjak ombord. Det lyckades utmärkt.

Sen kom vår första experiments kväll på en höäng. Jag minns att höet var nyss skördat och jag var barfota, höstubben stack mig trots det att konjaken är ett utmärkt bedövningsmedel. Vi var något berusade och smög hem sent på kvällen. Pekkas tant ertappade oss icke. Jag hade baksmälla efteråt.

Mera erfarna med alkohol blev vi senare när vi övernattade under fågelutfärder. Första gången på en hippa bjöds spetsad bål vid vår första maj mottagning 1955 på ”broder” Anttis sommarställe! Vi var alltid rimliga i vårt alkoholbruk.

Många resor gjordes tillsammans. Första gången till Paris 1955 med vår klasskamrat Antti, andra gången till Paris 1961 med hela Pekkas familj, några Lapplands resor, den sista på vintern 1962 och det blev öderdiger för mig. Jag träffade min kära. Danmark besökte vi i juni 1959 och cyklade runt ön Bornholm.

Första Parisresan med Antti gjorde vi med tåg. Korta pauser hade vi
i Köpenhamn, Hamburg, Amsterdam, Paris och London. Resan gick bra utan motgångar. Vi övernattade billigt och åt för ett rimligt pris, bröd, ost, fransk potatis, korv, sardiner, frukt ….. Vi besökte många berömda turistföremål: Nyhavn, Reberban, Amsterdams röda lyktors kvarter, Eiffeltornet, Soho, Madame Tussauds vaxkabinett, Hydepark Speakers´corner, djurparker….. Under långa tågresor bekantade sig var och en med andra resenärer. Från Köpenhamn reste bredvid oss en dansk skönhet till Osnabruck i Nordtyskland. Vi var alla tre förtjusta i henne och ville inte lämna henne……vi blev under några timmars tågresa bekanta och skildes nästan tårögda! Resan i helhet lyckades över all förväntan!

”Lissu” och Marja var våra ett par år yngre skolkamrater. Åldern hindrade oss inte att bli förtjusta i dem. Flickorna var roliga unga tonåringar, jag vågar säga leende pärlor! Att kila stadigt en viss tid med dem utan att stressa var spännande och fascinerande. När vår skola som student var över, var också denna roliga mellanperiod mera ett minne än något annat levande liv. Vi två unga karlar blev inkallade att göra vår värnplikt!
Två veckor efter studentfest i slutet av maj började militärutbildning. Pekka reste till Villmanstrand att bli en dragon och kanonjär. Jag stannade i Helsingfors på ön Sandhamn och blev en jägare med granatkastare!

Vi hade så ett par veckors tid att njuta ännu av frihet. Vi reste till ön Bornholm i Danmark. Sommaren 1959 var het och svettig, men början av juni var eländig med regn åtminstone i Danmark. Vi hade ett tält med oss. Cyklar hade vi hyrt och tänkte åka runt ön. Allt gick bra annars men morgnarna var svåra då man väcktes med sura kläder i tält. Men vi hade även några soliga dagar. Då slog vi vårt läger på sandstrand i Due Odde, en härlig badstrand vid havet. Våra vädermotgångar blev bortstrukna då vår ögonfröjd var danska skönheter som badade och solade på sanddyner. Vi slumrade i våra drömmar i solsken. Danmark är förutom vackra skönheter ett land för munnens och magens njutningar….. smörrebröd, wienerbröd, rökt böckling rakt från rökeri, varma….

En chock , försmak av armé fick vi också uppleva. En gång under vår cykelmarsch pausade vi vid ett danskt armés träningsfält där just lagom armésektion hade en svettig övning. Det blev en äkta påminnelse vad vi skall uppleva inom några dagar.

En vacker historia om ”kärlek och saknad” måste jag berätta. Pekka tjänstgjorde alltså i Villmanstrand som ligger mera än 20 mil från huvudstaden. Han ville träffa Marja och ringde mig. Jag var ledig från armén av en slump. Jag körde med henne till Pekka som stod på vakt, men det hindrade inte att bamsekrama med kyssar! Det var kärlek med en soldat och ett tecken på djup vänskap mellan oss. Det var ju ett stort straff att vara tvungen att leva fjärran från sin älskade.

Tiden gick och studier på universitet började. Pekka studerade för att bli filosofie kandidat. Han reste även till Uppsala och tillbringade där ett universitetsår. Jag studerade sosiologi vid Helsingfors universitet.

Sommaren 1961 reste Pekkas familj till Paris. Det var också Pekkas systers bröllopsresa. Jag blev bjuden med dem. Så blev ditresa lättare för två bilars skull. Jag återvände ej med dem till Finland utan reste till England där jag jobbade sommaren och studerade i London School for Foreign Trade. Efter en veckas vistelse i Paris reste vi ner till floden Loire och visiterade några av regionens berömda slott. Det var tio dagars liv av givande kultur, konst och exotisk, fransk mat. Pekkas pappa ”Topi” delade med mig långa bilsträckor i min bil. Det var fint att få bekanta sig honom, en trevlig respekterad musikperson.

I mars 1962 reste vi till Lappland. Jag träffade där på fjället en charmerande ung filosofiestudent och hon tog mitt hjärta för alltid! Bröllopet firades nästa år vid pingst. Pekka var min, brudgums, marskalk. Pekka gifte sig något senare då jag var redan i Schweiz.

Sedan kom de år då jag studerade medicin i Schweiz. Avstånd utgjorde ett större hinder för vår vänskap men dödade den inte. Jag återvände till Finland. Jag blev fadder till Pekkas son och Pekka blev fadder till min dotter.

Sammanträffanden har varit av något konstifikt skäl sporadiska. Jag har besökt Pekkas bostäder på Fresegatan, Villagatan och på Lyckovägen och även en av Pekkas och Maarits sommarställen på Tirholmen. Pekka är en läckermun som jag själv också. De gånger jag och min kära Ulla har besökt Pekka har vi alltid haft en kalasande måltid hos honom och Maarit Pekkas kära ...lakstuvning, soppar & karljohansvamp……..! Pekka höll sitt 60. födelsedagskalas i Riddarhuset där också hans arbetsrum låg. Pekka har alltid varit omtyckt och har haft många vänner av vilka flertal var närvarande på födelsedags firande med sina gratulationer. Också Lissu var där, men jag träffade inte Marja. Pekka´s mor träffade jag för sista gången. Vi hade en kort hjärtlig dialog. Hon ville berätta mig, som läkare, att hon tyckte att hon var framsynt, då hon bar sitt skrivna livstestamente i sin barm. Hon hade visionära gåvor. Idag är livstestamentet mera en regel än ett undantag!

Med tacksamhet för en lång vänskap med Pekka slutar jag min korta historia och konstaterar att Pekka inte var absolut i sitt hat mot sport då han numera gärna spelar golf med sin kära och vi har spelat några gånger även tillsammans på fyra man hand, då min kära Ulla var ännu frisk.

© Heikki Hellman 2014-01-04