Här bärs jag fram som en blueprint.

Ständigt under översikt,
min egen då.

Allting känns overkligt fast det är meningen att det ska vara på riktigt.

Sekunderna ramlar ner som tunga cementblock,
min fjädervikt.

Jag har så svårt att förstå att kvinnan som står framför mig har gått igenom så fruktansvärda saker.

Vi använder så små medel,
vi mimar.