Igår kväll när åskade mullrade som värst och blixt efter blixt lyste upp den karga innergården utanför fönstret i Tölö, påmindes jag för första gången i år om den härliga känsla som tidig höst ofta innebär. Regnet piskade, åskan dundrade och i luften hängde en underbar doft av sensommar i Helsingfors. Den varma asfalten och det nyklippta gräset blandades med gatudamm och en krypande känsla av att det kommer att bli höst. Snart.

Sensommar och tidig höst har alltid varit min favorit tid på året. För mig innebär hösten en ny början, och kanske hänger det kvar från skolåren, men på hösten har jag alltid fått en ny chans. Den här hösten får jag möjligheten till att börja om för tjugotredje gången, och den möjligheten är bara min. Min att utnyttja eller likaså förkasta.

Jag kommer ännu ihåg exakt när jag kände av det första hösttecknet under din och min sista sommar tillsammans. Vi var på vår årliga sommarresa och hade kört till borgen i San Marino en blåsig eftermiddag i slutet av augusti. Av någon andledning var jag irriterad, jag minns knappt varför, och när vi gick upp mot toppen av berget som San Marino ligger på, frös jag något fruktansvärt och klagade högljutt.

Jag gjorde det ofta då.

En piskande regnskur slog till just när vi kom in i borgen och i min randiga sommarklänning ställde jag mig intill en öppning i den tjocka stenväggen. Du tog ett fotografi av mig och jag minns att jag hatade det, surade och sade att du tog de sämsta bilderna. Idag när jag tar fram fotografiet igen förstår jag inte varför jag reagerade så. Jag förstår inte varför jag har hatat mig själv så mycket.

Du tog i varje fall kameran ur mina händer och vi klättrade upp för en stege för att komma upp ännu en våning. Den häftiga vinden tog tag i min kjol och jag blåste nästan iväg när jag gick fram till muren. Vi skrek för att höra varandra i den högljudda stormen och du pekade någonstans långt, långt bort. Jag följde ditt finger med blicken och det var allt så vackert. Så vackert, att all den irritation som vuxit i mig under dagens gång, plötsligt och oförvarnat fladdrade iväg. Långt bort, över de grönskande kullarna, tog den vinande vinden med sig en bit av mitt självförakt. Och där, långt, långt borta var himlen mörk, och jag kunde se hur molnen rörde sig längs med den ståtliga bergsranden i horisonten.

Med lättat sinne kurade jag in mig i dina armar och njöt. I bakgrunden hördes återigen åskans buller och vinden ven då den sökande fann sin väg mellan de gamla husen i staden uppe på bergstoppen. Just då var det bara vi.

Efteråt gick vi och åt lunch på en restaurang i sluttningen under den stora stenborgen och vi fick ett två personers bord längst in i det mörka källarutrymmet. I skydd från vinden kunde vi värma oss och jag mins att du höll min hand. Efter maten märkte jag att en av restaurangens stenväggar pryddes med samlade höstlöv från tidigare år och det slog mig då att det snart skulle bli september.

”Nu är det höst”, sade jag, och gladde mig åt allt det roliga som skulle hända då vi kom hem från vår resa. Du skrattade. Vårt nästa stopp efter San Marino var en turiststrand vid den italienska kusten och egentligen kändes hösten långt, långt borta.

Det visade sig att den inte var det.

Medan jag skriver det här saknar jag dig något förskräckligt.