Stjärnorna glittrade inte, det var dag:
jag har inget mer att säga om det.
(Det kanske var morgon, först.)

Jag hade klättrat från hans
beröring, lett och
flytt – och kände dig,
dina steg, sjutton
år senare.

Sjutton år
för mycket av dig
inuti;
vi har frost i maj
detta år:
Fifth Avenue
34th West Street

och jag däremellan.


Jag for upp sakta.
Ingen såg mig, skänderska
upprätt varje steg, pärlor och
silke, en brud på väg så
lyssna, skänderska:

möt mig där uppe.

(mina händer är rena under
handskarna, ingen
fruktan)

Väggen är tacksam, du syns så
väl; du tror att Gud ser
och väntar, men du log
åt andra män och jag
är din förövare.

(Åh fader, du skulle ha
brutit
den där kvinnan:
dina knän,
hennes arvode

och jag blodet
rinnande mellan)

Och mor jag brände alla mina kläder
för att inte se ut som du
för att utan någonting
bli mig själv:

mitt blod är snart renat.

Åttiosex våningar upp är jag inte
ensam och det är inte vinden,
mor, det är inte bara
vinden.


Far, jag har henne
fast nu,
mitt altare för två:
du kan kasta ner enbart
henne, men utan mig är
inget fullbordat.

Mor: för att du gick.

(Och där i slutet är det jag
som ler, mitt liv
jag berör.)



(Moder, min moder, varför –)

Jag bara släpper dig nu.






(Och Jesus är kanske inte vår vän idag men du ligger här bredvid mig, smeker mitt hår och tittar nu, du tittar nu.)