Svinet i hemgång
”du blir aldrig någons fnatt,
som glömskemö
ska du firas,
hur en stare ser nedåt:
ditt hat ligger i ett djur”
när rödsoten lämnade landet
blev kvinnorna bredare
tills de gick i bit
och svinet öppnade mun,
en liten oro
som ville leva:
”när vi brast
togs herredjur till vinterbete
och suggorna gladdes
åt köttigare stycken,
beskällare i krigstid”
(männen satt som koppor,
även korna skallade dem:
deras hjärtan var alltid vekare,
böneutrop för gamla barn)
och ingen fann hennes rönnbär
eller höll henne genom ursinn:
en svinafru
är min gamla skada,
och kvinnor som ligger
De skenande
”du är inget som gror
under andras revben,
din smak som av dårrepe:
det fattas dig en glädjenatt,
dina mörker gnisslar”
där hon växt flickåder
trängs han till hötjuva,
kreatur och stor:
det far dem ont
som blådåras,
det far mot vintertigg,
det armas
(sådan boskap drivs i nöd,
furirhjärtat du visar:
”hit men inte evigt,
du gör mig inte evig”)
det är det långsamma hjärtat
som blodas,
stinkdjuret ingen klappar:
om du går
kommer liv att stappla,
saften som rinner
(och sprids till jordmån
för krigare och man,
ett långt gånget svin)
Tills hon sprattlar, och ler
”året sög henne god,
ett svin i sprättålder:
vi trodde henne jungfru,
vi rev och rev”
när rödsoten lämnade landet
blev svinet till ros,
ett sår där livet vänder
och svinet öppnade mun,
kvinnan i blodgång:
”rönnbärstiden var en fågel
där jag hölls överväxt,
och så rädd:
man valde min evighet,
man valde morgon”
(sprucknad
är inte mitt enda goda:
här
gör jag dig evig,
svinet in i hjärteår
och ömmar)
en man
är alltid rörd i rygg
och växtdel,
men dina ben känner svullnad
(det fullt gångna svinet,
och hur hon luktar:
det är nu jag brister till vår)