balkongen var min flykt
trots att snön yrde bland grenarna

det var kanske det vita som var trösten
som tystade allt som pågick

under pannben allena
allting knackar på alltför olägligt

eller är det bara egoismen som spökar
jag kanske förtjänade vad jag fick

en smäll hit och en smäll dit
det ekar som gökar

gökar som knökar och bökar
i alltför trängda rum

jag vill vara ifred
men vill släppa allting nära

nära inpå skinn
släppa kontrollen och se allt försvinna

det må bära eller brista
mitt hår jag ska tvinna

till tusenmilarep
att klättra nedför

balkongen blir en flyktpost
något enbart för oss

jag tar dig med
vi glider ned

dit ingen kan röra oss
förvirrar oss i vitt stoft

och kanske finner vi sinnesro
bland multnade löv och senhöstens kompost