gult, mjukt och runt
men rummet är fyllt av bankande sorg
det runda, mjuka, gula
är bara en fasad av vad som kunnat vara
här uti i min fästning, här uti min borg
känns känslan av saknad helt utan kontroll
så snälla, jag ber dig, snälla svara
gryr dagen enbart för oss i dur
eller blir den till natt direkt
och vi det runda, mjuka, gula, flyr
vingpennorna finns kvar
det känner jag nu
så du hade lika gärna kunnat släppa mig lös
ut, ut ur min bur
så det runda, mjuka, gula åter kan smeka
min flammande fjäderskrud
för jag längtar efter att få flyga
ovan äng och stenrös
och att någon enda gång få leka
och låtsas
att fågel vilsen aldrig längre behöver smyga
så säg till mig
du, det är okej
flaxa, sprätt och låt
och låt framför allt aldrig något komma emellan
dig och din glänsande silverplåt
bär den stolt över bröstet
se så, banka på!
sedan kan jag klappa mig själv på axeln
och säga;
du skola icke någonsin igen, bryta den viktigaste svurna eden
bygg aldrig bo
i andra fåglars reden