jag vet inte vad jag trott
eller trott på,
i alla dessa luddrosa år

jag vet inte vad som kommer att finnas kvar
när doften från de nyutslagna björkarna
till slut försvunnit

och löftena
om en grönskande framtid
inte längre ger något svar

allting brinner, förkolnas
och försvinner
det som nu susar genom trädkronorna
är enbart askans fanfar

och jag, jag vandrar som en ärrad soldat
iklädd sorgehjälm, maläten uniform
och rostiga beslag

men på fötterna bär jag inget
ty det är genom asfalten
jag kan känna jordens sista andetag

lägger kinden mot marken och viskar;
förlåt
men nu är det för sent

så jag lägger mig raklång
brinner med dig
och delar din gråt