min kropp är ett fängelse
som jag inte hittar ut ur
det är som att --
som att en version av mig springer runt inuti mig
slår omkring mig
river omgivningen
(jag är en skräckslagen Snövit i skogen)
försöker egentligen att inte tänka
försöker att inte forma orden
försöker att inte röra munnen
försöker att inte skrika
för om jag tänker måste jag skrika
och om jag skriker så finns jag

S K R I K E R
för allt jag är värd
men det kommer inget ljud
det kommer aldrig något ljud
för om jag skriker så finns jag
men med det tysta skriket
som jag bär på
alltid / alltid / för alltid
kapslar jag in min ångest
och sväljer den
kanske tretusen gånger
jag låter den växa sig större
och det kommer inget ljud från mina läppar
men inuti känns det som att hjärtat stryps

det här är min mardröm
att leva i mig själv
att leva med mig själv
att jag finns utan att existera
och att jag
aldrig / aldrig / någonsin
kommer härifrån