Du har spelat mina sviktande strängar
i begynnelsens blomstrande tid.
Du har bjudit mig dans på rodnade ängar
och ett löfte om evig frid.
Ditt löfte, det enda och nakna,
att inget mer en själ skall sakna.

Ett löfte, att härska och härja,
där sällskrudad står din törneblom
men slingrande snår skall mig snärja
med en lyster så ödsligt tom.
Din lyster, väckt utav vildsåddsvårar,
snart invaggad på höstliga bårar.

Där en vårfödd vind mot senhöst ilar
bär jag nu ett hemlöst hjärta kallt,
och hatat har jag dina pilar
när du skjuter frö mot allt;
när din ömhet andras lustgård sår
och jag kvar i skam och stoft än står.

För du må vara en lögn,
en nidbild, ett Herrens hån,
men i livets jorddränkta dröm
du står stark i multnande mån;
under dimmornas dunkel och dagg
du lyser bland växande ve och agg.