Han bad om ursäkt. Han tittade stelt framåt, höll min hand, lutade sig mot mig och sa något som jag aldrig trodde att jag skulle få höra.

"Förlåt"

"Förlåt för vad?"

"Förlåt för allt jag gjort mot dig, förlåt för allt. Du är världens finaste tjej."

När han sa dom där orden så insåg jag att all kyla han visat inför mig, att hur han behandlat mig inte var för att han inte brydde sig. Det var för att han inte kunde ge mig det jag ville ha. Han älskade mig så mycket att han visste att han inte kunde ge mig det jag ville ha, så han lät mig gå.

Jag insåg att allt tid jag spenderat med Robin, att bilderna jag lagt upp på alla dessa sociala medier måste krossat honom lika mycket som det skulle krossa mig att han la upp en bild på en annan flicka. Vi satt där, fortfarande längst bak på en konferens där det var tänkt att vi skulle lyssna på våran chef.

Han fingrar var flätade omlott mina och jag gissar att vi båda längtat efter detta i de månader vi varit ifrån varandra. När jag satt där bredvid honom och fick se den där speciella blicken han har när han tittar på mig, då insåg jag, jag kommer alltid älska honom.

Oavsett vad han gör och oavsett var jag är i livet så kommer jag alltid älska honom. Det var en betryggande tanke samtidigt som det kändes ovant, eftersom jag är minst sagt van att vara självständig. Ståendes på egna ben.