Jag hörde hur något ramlade ihop bakom mig. Det lät som när en halvtom säck med kol faller ner från ett lastbilsflak.
Förskräckt vände jag mig om.
Och där, vridande sig som i plågor efter sitt fall, låg det, mitt förlorade självförtroende, ynkligt, liknande en utdragen innerpåse från en nästan tömd baginbox.
Jag petade på det med foten. Det gnydde svagt medan dallringar liksom konvulsioner fortplantade sig genom det.

"Skall jag ringa efter en ambulans?" frågade en vänlig förbipasserande person och betraktade mig medlidsamt.
"Är det en anhörig?"

"Ring hellre begravningsentreprenören!" sa jag. "Det här klarar sig ändå inte. Det är dödsryckningarna du ser".
"Och, ja! Det var en nära anhörig".