Nån dag i sommar ska jag rigga upp hängmattan mellan de två tallarna intill bergväggen bakom stugknuten. Se molnen komma och gå, se en mås komma seglande, buren av termiken i det blå, kantra med vingarna och göra en lov innan den med några vingslag försvinner ur blickfältet. Lyssna på surrande sportplan och muskelbåtar som fräser förbi. Göra det osedd, ohörd, tyst i mitt paradis. Höra ett segel slå för vinden och rasslet då en båt går över stag. Plötsligt, starkt, så nära som vore de precis intill. Ändå ser de mig inte, anar inte att det innanför uddens strandvegetation finns ett hemligt öra. Det finns dagar då livet ler.

Vad är väl då skönare än tanken på att läsa i hängmattan, att gömma näsan i en bok medan man lyssnar till skriande tärna och skönt drillande gransångare! Att läsa är att leva. Att glömma allt vad bankvärlden och samhället har av kris och svårigheter!

Den perfekta boken

Hängmattan ställer hårda krav på en bok: den måste vara liten. Kunna hållas i en hand, inte vara tung. Ha lättvända blad. Tåla att falla i marken om man råkar somna mitt i läsningen. Den måste vara annorlunda. Den måste definitivt ge något utöver det vanliga, för att man inte ska somna ifrån den när livet är som skönast.

Den perfekta boken att läsas i hängmattan, hammocken eller på sommarfilten är en oansenlig liten pocketbok som heter Den vite mannen Papalagi. Söderhavshövdingen Tuiaviis berättelse (Bokförlaget Korpen). Den ger livet i ett nötskal, genom andra ögon än dem vi är vana att betrakta livet med. Tuiavii är en hövding från en av söderhavs­öarna i Samoa, som vi ju alla känner från sången Svarte Rudolf. Efter ett besök i Europa i början av 1900-talet hade Tuiavii många svidande kommentarer om den vite mannen och hans kärlek till rundplåtar och tungpapper (pengar), hans märkliga förhållande till tiden, som inte räcker någon vart, trots att den alltid räcker till från solens uppgång till dess nedgång. Och den vite mannens ”rikedom” på saker, hans vilja att skapa behov hos söderhavsborna, behov som gör dem arbetsvilliga... Ja, det är en tankeväckande bok, som ger ett skönt avstånd till dagens krisvärld, ett avstånd som gör det lättare att leva.

Hängmattan är till för regnfria dagar. Det måste inte vara sol och värme, surrande bin och allt det där, inte. Det bästa är att ligga i en sovsäck, varför inte med en bok i handen.

En annan ”obligatorisk” sommarbok är Tove Janssons härliga skildring av förhållandet mellan Sofia och farmor ute på sommarön. Sommarboken fungerar också bra som språkträning, den är tunn och finns bl.a. på engelska och franska. En enkel match att slå upp de ställen man inte förstår... Det var såhär jag lärde mig bland annat att oljekläder på engelska kallas oil skin.

Den tredje boken, också den en klassiker vid detta lag, är Bo Carpelans böcker om Axel och familjen på ön Bågen.

Sommaren är den tid då man läser sina favoriter om igen. Det är som att träffa vänner, att spegla sig i dem. När man läser en bok på nytt lär man känna sig själv genom den förändring som skett i upplevelsen av boken.

De här böckerna är alla på sitt sätt annorlunda. De har ett lågmält budskap till människan i dagens krisvärld. Språket hos Tove Jansson och Bo Carpelan är dessutom klart, vackert, genomlyst. Och Tuiavii – han vederdöper våra västerländska heliga kor på ett högst charmerande sätt. Det här är böcker som hos mig väckt tankar, fått mig att stanna upp och reflektera. De ska egentligen inte beskrivas, de ska läsas. De är lysande vårdkasar på vår Odyssé genom livet. Läs dem!

(25.5.1993)