Hålet i magen.

Illamåendet.

Svettningarna. De kalla.

Yrseln.

Tröttheten.


För där är han.
Med det stora leendet.

Där är han med dialekten du tyckte var ful men som sedan lät sexig.
Där är han som sa 'Du är så jävla snygg, DU ÄR SÅ JÄVLA SNYGG' första gången ni hade sex.
Där är han som alltid bjöd dig på clementiner.
Där är han som sa att han hellre träffade dig än sina vänner.
Där är han som du fick trösta.
Där är han som fick dig att komma när ni kolla på 'på spåret'.
Där är han som ringde samtidigt som raketerna annonserade det nya året.
Där är han som du någon gång skulle berätta alla dina hemligheter för.
Där är han som du skrev 'Jag saknar dig' till varje dag i tre veckor.

Där är han som fantasin suddade ut allt dåligt med.






Där är han som fick dig att gråta.





Där är han och han känner annorlunda.
Han vill inte träffas mer.
Han har inte tid. Han har inte lust.
Det är annorlunda.
Och du måste tvinga honom att erkänna det.
Att det är annorlunda.
För han är så feg.
Annorlunda.
Än då.

Och du går förbi honom i matsalen. Och du längtar efter att hans dialekt ska låta ful igen. Och att du ska slippa bli illamående, yr och trött av att se honom.