Att förlora någon är ett uppvaknande. Döden har alltid funnits där, men aldrig såpass nära att jag fått känna på den. Det har alltid känts som något naturligt som skall hända oss alla, och inte så smärtsamt.

När jag stod där vid mitt första möte med döden så visste jag inte vad jag hade att vänta. Jag visste att det skulle vara sorgligt och jag visste att mina nära skulle må fruktansvärt dåligt, ty han var närmare dom än mig. Men jag visste inte vilket uppvaknande, vilken otrolig upplevelse det skulle vara.

Att få se ögon tåras från de starkaste av människor är otroligt sorgligt. Han var en respekterad och mycket älskad man, även en förebild inom mitt yrke. Vi tyckte om varandra, men en hyllning till honom är en helt annan historia.

Efter ceremonin där mina ögon tårats mer än en gång så satt jag där, omgiven av en familj som jag valt att ha och ej av blodsband. Deras smärta var min smärta och trots denna tunga dag så tittade jag mig omkring och kände tacksamhet.

Det är tacksamhet för att min mor vågade ta steget och älska någon trots att hon blivit bränd förut. Tacksamhet för att han kom in i våra liv och gjorde det bättre. Om vi aldrig flyttat till den nya staden, lärt känna alla människor så kan jag utan tvekan säga att jag inte varit lika lycklig.

Om hon hade låtit rädslan bestämma så skulle jag aldrig ha fått se världens mest perfekta människa, en liten flicka på två år som min styvsyster fött. Jag skulle aldrig fått ha en fungerande vuxen relation som förebild.

På grund av allt detta är jag fruktansvärt tacksam över att hon vågade. Då insåg jag även att jag också måste våga.