Jag känner mig likna ’en gråhårig’! Då jag var yngre, för 25 år sedan som femtioåring, ställde jag upp ett humoristiskt levnadsmål för mig. Detta mål var också så märkligt att få erfara millennieskiftet! Jag tyckte att därefter har jag sett allt och kunde dö i lugn och ro.

Men att tala allvar om vår livslängd konstaterar jag att min egen pappa gick till sina förfäder i sextiotvå års ålder. Det var alldeles för tidigt. Då detta millenieskift kom var jag sextioett. I de vildaste allsköns hotbilderna väntades överallt någon förskräcklig katastrof, en stor datavirusattack eller till och med världens undergång. Ingen sådan spännande katastrof skedde! Natten mot den första januari 2000 var en sedvanlig nyårsafton och –natt kanske endast mycket mera ’slantar till skyarna’ än vanligt i form av raketer!

Nu när jag fyller snart 75 år är jag gammal, tycker jag. Då jag nu tänker bakåt i tid och vad jag dåförtiden tänkte om gamla människor. Jag ansåg att 75 års ålder är en hög ålder. Åtminstone då var det så i mina tankar och denna ålder nådde endast fåtaliga äldre. Å andra sidan lever i dag många över nittio år och ända till hundra år!

De gamla har man genom alla tider respekterat. Yngre har lyssnat på dem som sakkunniga då det är fråga om många vardagsproblem. Man har tänkt att de representerar, vilket är också sant, erfarenheten, vilken omfattar mycket livsvisdom och ofta rättvisa. Men hur är uppskattningens idag?

Många till åren komna är numera glömda eller till och med knuffade till ett slags skyddshäkten i sjukhem, i vårdhem eller till sjukavdelningar eller på något annat sätt fört bort från publicitets ljuskägla. Jag är uppriktigt bekymrad över vad som skall hända min åldersgrupp och förstås mig själv i ganska nära framtid då vårt hälsotillstånd snart blir sämre. I dag respekteras endast pengar, vinster och god avkastning! Dessa mål är fjärran från finansvärldens mål då man sköter äldre medmänniskor!

Jag är säker på att jag inte länge behöver vänta på att få respons! Våra gamla sköts bra. Det är också sant. De senaste dagarna har vi sett också slantens andra sida. Jag fick själv något försmak av att bli sjuk och bli hospitaliserad för några veckor. Jag var rädd, hjälplös, gråa hotande moln på mina skyar, jag tyckte att jag var en spelknapp på sjukhus. Allt vad jag erfor skulle jag inte avundas någon!

Jag kritiserar inte patientvården, bemötande och behandling. Allt går bra i tidtabell, rent, respekterande och vänligt men värme och kärlek fattades, ensamhet är vanligt och för några patienter oändligt.

Är du ung eller gammal, människans ömhetsbehov och kärlekstörst är ständiga. Längtan av närhet dör inte med högre ålder. Men värst är tror jag att patienten inte mera har släktingar, vänner eller bekanta. Ingen som kommer att besöka och träffa vid sjukbädden!

Finns det anledning att vara rädd för att bli gammal? Ja och nej, skulle jag våga påstå! Sjukdomens möjlighet ökar med ålder, människans styrkor avtar, avstående blir aktuellt, beroende av andra blir irriterande, vi blir till slut hjälplösa…….. Ett eget kapitel är därefter frågor att är jag rädd för döden eller att dö!

Att frukta för döden är en normal känsla då vi inte vet något av livet efter detta! Däremot vår fruktan för att dö är bunden med smärtor och lidande när vi dör.

Fruktan är universell. Alla fruktar ibland! Jag själv försöker att slå dödsfruktan ur hågen härda mig genom att tala och diskutera om död med mina bekanta som vill föra en sådan dialog. Döden är inte en underligare sak, genom porten lyder vägen till dina kära som är redan där, även om jag inte absolut tror att de skulle vara där någonstans där de väntar mig!

Då livet är givet oss som en gåva vid vår födelse såsom också döden,
anser jag att vi borde njuta av livet och acceptera döden.

© Heikki Hellman 2014-01-28