I drömmar jag ser,
det land, som mig bar.
I svunna tider, reser jag,
i långa - svunna dar.

När jag blundar, kan jag se,
himlen i norr,
Norrskenet, får mig att le,
Mot min födelses land, i norr.

Skeppet bär oss, sakta närmare,
dess mäktiga segel, styr vår väg.
Efter så lång tid, som en havets här,
drar vi allt närmare, hemmets härd.

Vår resa, har stått oss tung,
bröder har fallit, på fjärran strand
Jag lämnade hemmet som ung,
återvänder vi nu envar, som man.

Först in i strid, föll våran lott,
siste man att lämna, löd domen.
I vargskinn skall vi klä, vår kropp,
spjut och sköld i hand, är vårt omen.

Djävlar i människohamn,
i varghamn, vi färdas.
Sådant löd, vårat kall,
I strid vi alla, skal dras.

Ulfhednar! Är för evigt vårat namn!