Jordbävningarna är tillbaka... och dem verkar tillta i styrka för var dag.
Jag fick överge mitt lilla krypin strax innan gryningen, ville inte direkt att hela kvarteret skulle rasa i skallen på mig.
Det är första gången som jag varit tvungen, eller överhuvudtaget ens behövt (eller velat) vistas utomhus innan solens uppgång. det är oerhört vad mycket man hör runt omkring sig när man inte ser tillräckligt mycket av sin omgivning.
Jag tyckte mig nästan höra avlägsna klaganden och skrik inifrån de de öde sönderslagna husen. deras krossade fönster som gapande munnar, klagandes över vår destruktiva natur.
Att vår värld skulle sluta sina dagar av våra egna händer var väl knappast någon överraskning. men att utplåna oss är lite svårare än vi skulle kunna tro.
Människan som varelse i sig har visat sig oerhört svår att bli av med, vår överlevnadsinstinkt har fått oss att ständigt komma tillbaka från alla möjliga händelser. Jag själv måste väl ses som ett levande bevis.
människan måste nog ses som att vi är skapade för att förstöra vår omgivning och att vi skulle försöka utplåna oss själva var nog mer eller mindre en tidsfråga.
Vi har ständigt sökt att skapa allt mer destruktiva och fruktansvärda medel för just detta ändamål, och allt kommer till grund för egentligen att vi tycker olika eller har olika religioner.
Vilket om ni frågar mig alltid varit en löjlig anledning till att starta krig.
Jag menar visst, människan har alltid sökt efter något att tro på.
vare sig det är vetenskap eller religion så har vi alltid försökt finna svar eller något mer än vad vi själva är.

"Där vi skapar en tro, skapar vi också en ursäkt för att tvinga andra att tro på att det är sanningen."

Likt att vi skapade en tro för en eller hur många gudar vi än valde att tro på.
Tror jag även att vi skapade en tro på vår egen oövervinnerlighet, och visst likt kackerlackorna kommer vi alltid tillbaka efter vilka katastrofer som än träffar oss.
Vi anpassar oss sedan efter omständigheterna och kör vidare på samma spår som innan.
Min egen uppfattning är att vi också genom vår ignorans, skapade vår egen undergång, när vi sökte få vår omgivning att anpassa sig efter vår vilja.

Det vanliga tjatet om att vi förstörde naturen genom ditt och datt när vi aldrig egentligen gjorde något för att förändra vår situation.
Det är nog detta som jag anser som den största anledningen till att vi tillslut förstörde moder jord, genom vår girighet och nonchalans av hennes väl och ve.
Helt ärligt, så tror jag nästan att Hon själv planerade det här slutet för oss. genom att ge oss alla de förnödenheter vi behövde för att ha ihjäl varandra redan i människans gryning.
Så skapade hon också en utvecklingskurva för oss som vi inte riktigt hade kontroll över.
Jag tror nog inte heller Hon hade räknat med hur långt vi skulle kunna ta det hela.
Hon förstod nog inte med vilken destruktiv styrka vi skulle förgöra varandra när det väl startade.
Istället tog vi död på Henne, och jag tror nog aldrig att hon kommer att återhämta sig från detta.
Men ändå, hoppet är det sista som överger människan, och jag hoppas ändå för hennes skull att hon kan återhämta sig.
Jag hoppas även att, om vi vinns kvar, vi har lärt oss läxan av att utnyttja vår omgivning likt de parasiter vi faktiskt är.
Jag hoppas även att vi finns kvar aldrig kommer att utnyttja henne så till den grad att detta händer igen.
Men jag har svårt att tro att vi är långsinta nog att förstå det här.

Jag läste en gång, innan allt startade.
I en tid som redan då var orolig, men ändå känns så otrolig för mig trots att tiden ännu inte är långt gången.

Det fanns då, långt innan jag föddes, en man. En forskare om jag inte minns helt fel.
Han säggs en gång ha sagt det att om, ett tredje världskrig skulle bryta ut. Så skulle det fjärde utkämpas med träklubbor och stenar.
Jag tror nog att om det fanns nog med människor kvar idag som kunde minnas honom, att han skulle ses som en av domedagsprofeterna. För sanningen att säga så var han inte särskilt långt ifrån den heller.
Men i ärlighetens namn, jag har passerat tillräckligt många plundrade tomma vapendepåer och butiker för att försäkra mig om att så inte är fallet.
Människan, hur underbara vi stundom tycker oss själva vara, kommer alltid att sätta den egna personen i främsta led och söka försvara vår egen rätt med tänder och klor. Oundvikligen kommer vi alltid att genom vårt självrättfärdigande, alltid att orsaka andra lidande och död.
Det ligger i vår natur och vi kan ingenting göra för att förändra det.

Jag minns från de otaliga historialektionerna från skolan innan kriget, och all den tid jag spenderade med att söka mer information om vår krigiska sida. Och jag har skapat en egen åsikt om hur det i själva verket ligger till.
jag tror till exempel att alla de krig vi startat, världskrig eller inbördes, aldrig riktigt tagit slut. Utan bara fortsatt men i det dolda, utanför vårat synfält men alltid närvarande har lidande och död alltid varit en del av vår existens.
Vare sig det beror på ett bråk om en spade i sandlådan till fullskaliga krig på grund av religion eller naturtillgångar, så har det alltid varit en del av vår natur att ständigt söka att ha mer än våran granne.

Men nog med historialektionen, vi vet alla allt för väl hur allting slutade.
Så hur har egentligen min dag varit?
Ja du det är allt en bra fråga...

Som sagt så vaknade jag i gryningen av jordskalvet och kom ut i nattens sista mörker, smått panikslagen över att ett hus längre ner på gatan jag kom uppför igår rasade samman, och aska och damm som kom rullandes likt en våg emot mig.
Jag kastade mig innanför öppningen till utrymmet jag nyss kommit upp ur, och blev liggandes ända tills molnet hade lagt sig.
jag vågade knappt andas under de minuter det tog innan jag vågade öppna ögonen igen och jordskalvet bedarrat.
Tystnaden var total och dammet låg fortfarande tät i luften när jag gick ut med ficklampan tänd.
Jag fortsatte längs med gatan som vek av från den jag vandrat på igår, i riktning med de spåren som jag sett igår kväll, och inte långt senare kom jag ut ur dammolnet och kunde se de första av solens strålar lysa upp vägen framför mig mellan byggnaderna.
Jag följde gatan långsamt och försökte finna spåren och åt vilket håll de ledde, men det verkade ha blåst kraftigt natten innan och framför mig hade askan dragit upp drivor mot väggar och gamla förstörda fordon som stod kors och tvärs efter gatan.
Så där fanns inga spår för mig att följa.
Jag lättade lite i på gasmasken och försäkrade mig om att luften var andnings bar så jag tog långsamt av mig masken, Jag måste ha vandrat genom ett område med ett gigantiskt giftmoln de senaste dagarna, för här var luften förvånansvärt bra och jag njöt av att kunna känna vinden i ansiktet igen.
Men det var nu det började krypa i skinnet på mig.

Jag kunde se de svaga solstrålarna reflekteras i de delar av krossat glas som fortfarande envist höll sig kvar i de svartbrända och trasiga fönsterkarmarna, och jag kunde nästan föreställa mig att jag såg ansikten i dem.
Men ju mer jag ansträngde mig för att se dem desto mer verkade de förvridas till allt kusligare former, förvridna av smärta och lidanden, och tillslut valde jag att låta blicken glida utmed gatan jag nu följde.
efter ett tag började jag höra de förut nämnda rösterna, de verkade komma långt inifrån husen och deras klaganden och jämranden sände kårar längs med ryggraden och jag kände hur håret reste sig i nacken på mig. jag kunde se hur de stora tomma fönstren med sina glänsande tänder av glas nästan ropade till mig.
Otydliga ord och rop på hjälp gjorde att jag nästan kände för att vända på klacken och springa tillbaka den vägen jag kom ifrån.
Men just som jag bestämt mig för att göra det bröt solen fram på riktigt och alla ropen försvann och tystnaden lade sig nästan smärtsamt tryckande i mina öron.

Jag vek av efter någon tid på en av de större gatorna som ledde djupare in i den öde staden, i hopp om att fler tänkte som jag och förhoppningsvis hade samlats där.
Denna huvudgata låg lika öde som de andra jag gått uppför och nedför dem senaste veckorna, men denna kändes ändå säkrare än de smågator jag följt den senaste tiden sen jag kom in i staden.
Jag letade ständig efter tecken på att någon hade färdats den här vägen innan mig, men förutom affärer plundrade sedan länge, och inte mycket kvarlämnat i dem för mig att hämta, så var det längesedan någon färdats här.
men med tanke på att spåren efter de andra överlevande som färdats framför mig igår redan var borta idag så skulle det kunna vara likadant på den här gatan också.
Jag stannade enbart ett par gånger på gatan för att kolla igenom de affärer som inte var helt sönderslagna invändigt, men där fanns litet att hämta för mig annat än några få batterier som jag stoppade ner i ryggsäcken tillsammans med ett par vantar som var i hyfsat bra skick.

Runt middagstid drog moln in över staden och ljuset avtog märkbart så till den grad att jag inte såg längre än ett femtiotal meter framför mig.
Jag skyndade på stegen en aning och såg mig om hela tiden efter utrymmen att kunna ta skydd i, av den händelse att regnet skulle börja falla så var det bra med en torr och säker plats att vänta ut det på.
Mycket riktigt, efter ungefär tjugo minuter kunde jag känna hur luften började kylas av ordentligt, och jag kände den sura lukten av antågande regn sticka i näsan.
Jag vände mig om och såg en brunaktig vägg av regn komma emot mig allt snabbare och vinden iakttog i styrka så att askan yrde upp i moln runt mig och nästan förblindade mig. Jag drog upp schalen över munnen och styrde stegen rakt åt sidan.
Jag dök in genom närmaste dörröppning och slängde av ren vana igen dörren bakom mig innan jag öppnade ögonen och kisade in i mörkret.
det var dammigt och den sura lukten brände i näsan genom schalen så jag drgo fram gasmasken ur sin väska och satte på mig den innan jag tog fram ficklampan för att kunna se mig om.
trots dammet kunde jag fortfarande urskilja konturerna av rummet i ficklampans ljus och letade mig snabbt fram till vad som verkade vara en bardisk.
jag hörde nu hur regnet öste ner utanför och kylan kröp allt närmare inpå skinnet.
Jag började systematiskt gå igenom lådorna bakom disken och letade efter användbara, eller för den delen, ätbara saker att göra min vistelse här mer dräglig med. men förutom en gammal sliten tennbägare och ett par små glas så fanns där inte mycket mer att hämta.
Jag rotade igenom alla utrymmen jag kunde finna bakom disken och fortsatte sedan längre in i lokalen.
Jag fann en dörr längst in i salen och öppnade den långsamt, det var fritt från damm så jag gick in och stängde noga dörren bakom mig. jag lättade på masken och lukten från regnet var såpass svag här inne att jag kunde andas obesvärat så jag tog av masken och stoppade ner den i väskan igen.
jag tog av mig ryggsäcken och väskan med gasmasken och ställde dem emot dörren, när jag vände mig om och skulle gå in i rummet för att se mig om sprang jag rakt i ett bord med stolar och hann precis se en tom flaska som föll och rullade av bordet. Flaskans möte med det hårda golvet fick mig att hoppa högt, och jag fick sätta mig på stolen intill för att få ner pulsen en aning innan jag kunde fortsätta.
En kort titt runtom mig i rummet förklarade att det här rummet antagligen användes för privata kortspel.
Jag fann en kortlek som var komplett och fortfarande i sitt paket, en lycka bara det då det skulle göra det lite mindre långtråkigt att vänta ut regnet här inne.
Jag fann också en flaska till hälften full med vad jag antog var whisky, aldrig varit någon större whisky fantast, men det här var verkligen något att fröjdas över.
Jag avslutade min rundtur och gick tillbaka till dörren och plockade fram den lilla oljelampan jag förvarade i ryggsäcken, jag ställde den på bordet och tände den.
jag plockade fram mitt lilla fältkök och våndades över hur lite bränsle jag hade kvar till det.
Jag fick lägga mer tid på att leta igenom butiker och utrymmen imorgon och förhoppningsvis finna något då.

Efter en snabb middag bestående av konserverad köttfärs och majs så satte jag mig ner med ett litet glas whisky, som för övrigt fortfarande bränner i halsen, och lade en patiens i väntan på att maten skulle sjunka.
Här sitter jag nu fortfarande i det lilla skenet från min lilla lampa och nedtecknar dessa kanske inte alltför viktiga händelser, men livet är inte alltid fullt med äventyr, och ibland är det de små sakerna som gör en människa som lyckligast, och jag anser att förutom det förbaskade regnet så har det här varit en bra dag.
Men nu är det dags att krypa till kojs och invänta en ny dag där förhoppningsvis regnet dragit förbi och solen än en gång lyser upp min väg.

Jag hoppas att jag snart stöter på någon annan människa, det börjar bli ensamt att vandra vägen fram utan någon annan att prata med än sig själv.