Mitt emellan fantasi och verklighet, blir hennes själ diffusare för varje andetag och tårarna allt tyngre. Som silversalt, lämnar de klara avtryck efter sig. Som spår i sanden bildas gångar längs med kinderna. Där hon sitter och blickar ut från hennes sovrumsfönster ser hon fullmånen lysa så klart att hennes ögon bländas. Hade hon varit närmare skulle den säkert värma hennes ögonlock och fylla hela hennes tomrum med kärlek. Kanske fyller den ett tomrum i någon annans tonårsrum. Men inte hennes. Där ekar livet som laviner. Allt det där vackra fyller hennes ådror till yttersta spänning. Bröstkorgen trycks mot hjärtat så hårt, som att hela natthimlen ramlat ner över henne och pressat ut alla ben i hennes kropp för att sedan kunna bygga en sol av dem som ett minne. Kanske för att hon ska förstå att; vilsna själar också kan skina i mörkret.