Varför glida utför sluttningarna i vartenda lopp? När man istället kan glida uppför!

Uppförsåkning är en ny variant av vintersport (om än ej riktigt så flitigt omsusad att den nått OS ännu). De få djärva tävlande färdas ett par kilometer från landbacken upp till toppen.

Startfältet avgår i samlad tropp, till skillnad från i vanlig slalom och störtlopp där man lättare skulle ha åkt på varann. Vissa vittnar dock om motsatsen, att de tappra ibland tappar kontrollen och börjar glida baklänges - till sina medtävlares lycka eller olycka. Otäcka scenarier var snarast en del av uppförsåkandets ungdom, innan man uppfann hållbara lösningar.

Skidorna förblir förstås påspända från start till mål, men för att klara av hela loppet har man dessutom anlitat hästar. Likt kuskar håller sig åkarna i tömmarna, medan hästarna i sin tur håller skidorna löpande, kan man säga.

Tre fjärdedelar av sträckan körs med häst (75%). Därefter spänner man av allt utom skidorna och vissa muskler, under sista fjärdedelen upp mot målgången. Hästarna får naturligtvis fortsätta vara med och tävla hela vägen upp.

Oftast vinner någon häst, eftersom de får springa precis hur de vill sista biten. Under loppets inledande 75% är det trav som gäller. Ganska sällan tar någon människa segern, emedan man hunnit bli mindre uppvärmd under första tredjedelarna.

För övrigt gäller som för vanlig Super-G osv att hänga med i svängarna, dvs att i rätt ordning runda bägge sortens portar. Här består emellertid portarna av konstgjorda träd - inga simpla plastpinnar nedkörda i snön.

Träden utgör kreativa hinder för grenen travslalom, på så vis att vissa hästar helst stannar och mumsar på dem. Hälften har äpplen i sig, hälften har havrekakor hängande. Av god taktik kan en kusk se till att lägga sitt ekipage längre bak i fältet, för att sedermera fara förbi de stackars krakar som blivit alltför mätta för att orka vidare upp.