Ett enkelt god natt utan kram eller kyss, sedan inget mer. Hon ger inget avsked, inga ord på vägen. Dina vänner tar dig för en främling. Dina arbetskamrater vill inte veta av dig. Utanför fönstret ger regnet dig ingen ro. Lager på lager av ord och liv utan mening. Du är enbart ett ljud som svävar genom atmosfären.

Väntar på ett ögonblick av klarsyn, av nåd. Att få bli människa igen, att ges respit. En andra chans. Fästas ihop och gå sönder. Plockas isär. Att föras framåt, men i motsatt riktning mot vad du förväntade dig.

En märklig rädsla har tagit makten hos människor runt omkring oss. Deras blickar är undvikande, kroppsspråket dränerat på liv. De tillåter att framgångar rinner av dem, och att deras motgångar läggs på hög. Istället för att stänga dörren om sig borde de gå ut och dansa på gatan, ta upp meningslösheten till diskussion. Våga vara orealistiska. För hur ska tillvaron annars kunna hanteras?

Jag är ingen expressiv känslomänniska, är inte den som hörs mest i ett rum. Men ibland kan jag blixtra till, få dig att haja till. Efteråt undrar du vad som hände. Du inser att även ödmjukhet och anspråkslöshet kan bära på en potential. Bakgrundsinstrument blir som tydligast i sin frånvaro.

I nattens timme förvandlas vi till pionjärer, ingen har någonsin tidigare upplevt det vi upplever nu. När vi möts har resan redan påbörjats, vi saknar inflytande över dess slut. När lamporna slås på går vi ut på gatan, låtsas att vi är andra än dem vi är. Vi går snart in igen.