Ståendes vid de dödas grav, en grå förmiddag i juni. Tänker på mina förmödrar och förfäder, de flesta för mig helt okända. Endast ihågkomna genom fina möbler och svartvita fotografier: det är här vi möts, på riktigt. Finns de här, under lager på lager av svart jord, eller befinner de sig egentligen på annan plats?

Man kan leva ett helt liv i närheten av vänner och grannar, föräldrar och barn. Bara för att efter livets slut läggas under mark, strax intill de sina, men även bredvid flyktigt bekanta. Kan inte hjälpa att det känns futtigt, trots livets storhet.

Av jord är jag kommen, men jag vill inte bli till jord. Är det möjligt att vägra det eviga kretsloppet?