Löven virvlar runt på gatorna. Kylan tränger in i varje vrå. Hösten är oåterkalleligt här, både inom och utanpå. Det känns som att sommaren har blåst bort, liksom vår kärlek?

Det som brukade vara överflöd har förvandlats - till vadå? Känslor utan varken början eller slut. Spelar orden och handlingarna längre någon roll? Allt bara rinner mellan fingrarna.

Allt oftare ser du på mig som en främling, någon som egentligen inte borde vara här. Om det finns minsta möjlighet skulle jag vilja hitta dig igen, finna oss. En gemensam grund. Finns det någon väg in, någon väg ut?