Det är sommarens första dag. Värmen, den är outhärdlig. Solljuset reflekteras i vattenglas och arbetsredskap. Omgivningen är full av ljud som tränger in och tränger sig på. Arbetsliv och fritid flyter ihop, får ingenting gjort. Faran i att ägna för mycket tid åt något av det.

Jag längtar efter något himmelsomstörtande, som kan luckra upp, stänga av, koppla in. Tillvarons små hål och luckor måste täppas igen, de är obegripligheter som ingen kan rå på. Jag låter det bero, men någonting skaver ändå.

Det som alltid "räddar" mig är ditt leende och skratt, din humor. Den vardagliga, plötsligt överväldigande kärleken. Orden men också känslan är i maskopi med sanningen. Allt som kan förhindra atavismen välkomnas.