Nedsänkt i vattnet, här är allt tyst och stilla. Ingen kan se mig här. Djuren smyger omkring alldeles intill, men kan ändå inte få upp något spår. Dimma bortifrån skogen, eller är det bara uppstigande ånga från vattnet?

Några dagar senare, i kvällens stiltje. Katten kommer tillbaka från det okända. Den stryker sig kärleksfullt mot mina fötter. Känns som ett avbrott från det allt öronbedövande dånet, som aldrig vill ta slut. Den omslutande hettan som tar sig in i tankarna och drömmen. Åskmolnet som aldrig urladdas.

Åter i det blå vattnet, i det skarpa morgonljuset. Blir med ens mycket lättare, påverkad av en uppåtriktad kraft. Känns som det var alldeles nyss som jag kände stillheten istället för detta larm. Kanske var det bara en parentes, ett tillfälligt undantag?