Hennes solbrända hud i motljus
Mötte mina fåfänga bekymmer
Hon log med strålande pärltänder
"Inget material är starkare än det som kan böja sig"

Som ljuv sång, ekade orden där inne
En varm trygg smekning
Mantra att sluta in mig i

Och länge var jag det starkaste materialet
Tills något brast
I stället för att böja sig

Det allomfattande gummibandet
Spänstigt
Stramande

Har slungat mig genom år och platser
Kom att bo så långt bort ifrån
Henne och hennes ord

I mitt kvarter fylldes gatorna
Av isglass-liknande sörja
Gråbrun hopplöshet
Den uteblivna känslan av hem
Som jagar mig