Och priset på skinn har ökat idag. Kanske är det inte så mycket skinnet som pälsen man är ute efter och jag borstar den noggrant, känner dess strävhet mjukna: vad skulle vi med alla våra vänner till?

Du hängde aldrig upp dem enkelt, vi behövde en elaborerad plan och de säger att jag är tysk och att tyskar har elaborerade planer som ständigt landar i gyttja, men innan allt sjunker planerar hon varje dag i sitt liv. Varje dag brister när hennes ögon vänder sig mot dem, men det skulle aldrig hindra henne.
(Säger de verkligen allt detta om mig?)

Jag säger att idag har alla missförstått oss och börjar borsta även dig tills du blir en boll jag kan hantera, någon som inte lämnar mig så enkelt som du brukade lämna mig och man tvättar de där murarna varje dag, använder vatten med fett för att det är människobundet och att människor bands fast vid sådana murar vet vi som flår skinn med vårt eget skinn, med fingrar som borde ha sammanflätats men planet bar dig så långt bort, du vid en gejser och jag inmurad men det är samma vatten runtom oss; du är hungrig idag, jag känner din hunger, jag känner dig.


Jag behöver inte dina händer idag. Du frågar hur jag mår och jag lyfter muren högre upp, låter varje skinn bli till tegel som reser sig och det är din höjd jag måste uppnå, din höjd och tjugotvå språk eller fler och inte ens alla mina tungor kan hjälpa mig nu.

Elvatusen oskulder dog för oss. De kunde ha dött fredligt men när vi anammar lukten av sådana kvinnor väller det fram så mycket som vi skulle ha glömt, hur du sade att det här är ett herdeland och jag visade fram händer rena från soldaters svärdstick och du höll mig när gräset ännu växte, innan snön föll och jag plitar ned varje översatt ord så noggrant, skänker dig en gåva: det här var tyskt, men jag bytte land och nu talar det ett nytt språk. Jag har ingen livmoder, är ingen moder överhuvudtaget, men jag har så många ord som pekar mot dig.

Vad skulle vi med alla våra vänner till. Vi skulle visa dem att vi var fredliga, därför stupade alla. Du använde mest en lans men jag är slugare, ingen finner bevis för vad jag gör, jag är herdedomen alla vill in i: så med mina ögon bryter jag dem, med mina kalla läppar säger jag att huden är en boning och jag behöver boningar, bonader för denna dag i det nya landet.



De kommer att resa murar över oss en dag, med orden “Här vilade ett elände och en människa, men vi plockade bort båda.”

(Det är inte sant. Vi bor fortfarande i jorden, och jag vet att din hand söker sig uppåt liksom min: ett finger i taget, maskarna ur vägen


och vi är enade.)