Vi människor är som vi är
helt krasst får vi också skylla oss själva,
för den natur vi går och bär på inom oss,
och som vi ordnar och samlar ihop.
Det som händer bottnar i oss och når våra höjder.
I vår krans.

Vi betingas inte bara av oss själva,
utan beror också av omständigheter.
Att ett slag kan få konsekvenser,
som att det får något bräckligt
inom oss att brista, att vi blir en tagg på stjälken.

Det får oss också att brista ut i en större längtan
och högre saknad, en rosenknopp om våren
eller om vintern i den väntande tjälen.

Allt som vi lägger band på är en eufemistisk banderoll
för att inte skämmas över oss själva och överleva
med ett ansikte att visa utåt,
antingen vi är någonting eller är på väg
att hitta oss själva i våra roller.

En eller två roller är kanske lite bekvämare än flera andra,
eller hur? Det är det som gör oss till människor,
och att vi är så olika i våra likheter, att vi kompletterar
varandra.

I ett samhälle med brutal konkurrens och taggighet
kan vi själva bli gröntaggade när vi känner oss väl till mods.
Vi människor är som vi är och det finns en botten
och en höjd inom oss alla, varför inte plocka fram
de bästa egenskaperna vi har?

Då kan vi få vara oss själva tillsammans med andra.