Det sägs att tiden går snabbare desto äldre man blir. Kanske beror det på att tid i sig inte är ett statiskt begrepp och att den endast upplevs relativt den tid man redan levt. Eller så handlar det endast om att tiden går snabbare ju färre intryck man är kapabel att mentalt bearbeta under en viss tid. Det enda som tycks uppenbart är att tiden gått mycket snabbt sen du lämnade mig och att den nu stretar åt olika håll. Egentligen har det nog hänt väldigt mycket. Det vore dumt av mig att påstå att jag inte fått många nya intryck under tiden utan dig. En helt ny värld har öppnat sig och på många plan, framförallt det emotionella, har jag utvecklats till någon jag inte förväntar mig att du ska känna igen. Ändå känns det som att jag upplevt de senaste åren genom ett filter. Ett filter som är Du.
Det påstås att vi människor är känslomässigt transparenta varelser. Ändå kunde jag aldrig läsa av dig. Kanske ville jag inte se, du hade makten att förgöra mig och min hals låg välplacerad i din snara. När världen sedan försvann under mina fötter vände jag min blick mot himlen och sökte istället tillflykt där. Snabbt insåg jag dock att ramar bara är överskattade så länge någon håller dem uppe. Det mänskliga medvetandet har en begreppslig struktur och jag var på väg att beträda nya dimensioner. Troligtvis var det då min fascination för bondage väcktes - bara när jag är hopbunden i en liten knut känner jag mig intakt.
Ibland föreställer jag mig hur världen skulle se ut om jag inte var dess centrum. Missuppfatta mig inte, med mig själv menar jag er alla. Schopenhauer förklarar bättre än jag någonsin kan. I vilket fall, så ingår i denna absurda tanke en lekfull önskan om transcendens. Det skulle väl vara förfärligt om vi blev kvar här för alltid. Som sagt har jag inget emot rekonstruktion och sortering av den värld vi för tillfället inhyser, men erkänn att själva idén att allt har en början på något vis implicerar att det även har ett slut? Självklart vill jag inte spekulera i det spekulativa, trots att det råkar vara ett av mina favoritintressen. Det ter sig tämligen ironiskt att objektiva uttalanden kan göras även som subjektiva ämnen. Men återigen beror det lite på var man står. Tiden kanske inte gick snabbare och kanske aldrig kommer att hinna ikapp. Men jag bär ändå bara klocka för att kunna ordna tingen. Du är mitt filter och nu när du är tillbaka ber jag dig att skrynkla ihop min lilla värld igen. Piska mig och förnedra mig, i smärtan står tiden stilla.