Det står en tom säng vid fönstret och hennes pappa sover än. Jämte det som hände. Zola hör uppgörelser på radion. Och där inne, zonen vi överger. Dålig och bra film att bevittna spontant. Hon hade sagt det för trekvart sedan innan hon somnade. Men någonstans är hon och behövs. Hon röker ute – hur gör man, en film med vackra människor? De duger som de är. De är perfekta förstås. De kommer till den fria bostadens bonade golv. Inga dolda nummer. Dags att stiga upp nästa dag. Paret kom överens om att här är det fritt fram. Jag är inte tveksam till det som sker. Jag ville verkligen åka. De där händerna når inte mig. Jag når inte ner för att tillfredsställa. Det är nattradion som spelar medan vi sitter med tvättade halsar och en hallåa. Jag dukar undan min mat jag har ätit under min fikapaus. Jag tänker en fredagskväll att min sång, mitt pianospel är i en komfortzon jag måste bryta mig fri från. Förväntningarna måste bort. Jag ska dansa. Sedan ska vi klä oss i de här kläderna... Jag kommer inte på någonting, inte ett enda ord. Jag tittar sminkad in i frisersalong och dess spegel. Jag höll henne så hårt jag kunde. Du måste lära dig att improvisera. Så sade hon i det röda rummet jag ville fly. Dansar fram på golvet i vardagsrummet, som också är en måttstock på det verkliga. Hennes böjda, starka leder. Muskulös. Stark. Positiva ekivoka foton passade ofta. Jag ville att hon skulle visa upp sig, posera och le lika stort som tidigare. Men där tog jag fel. Sminkad under gatlyktan, där borta var hon pytteliten.

Det var ett självklart problem, när hon som sångerska uppträdde bombad på den televiserade scenen. Jag kärade ner mig i två år totalt. Innan jag flydde bort från piporna, showen måste fortsätta. Söta jamaicanska pipdrömmar. I drömmen som kom redan nästa natt skrattade jag så ofta tillsammans med henne att det var falskt. Och det stämde inte alls.

Jag antar att det är misstag man gör som ung. IOGT-NTO. Sörplade bägge på fruktviner. Dry Martini, och hade bägge på Barbra Streisand vilket strödde ytterligare salt i såren. Och vad som fick honom att återvända till återvändsgränden? Jag vet inte vad det var. Det var nog bara inbillning. Sedan var det de här avantgardistiska skratten han hade, grannen, och som man får räkna med i ett hyreshus.

En först lättklädd gardin och vixen Julias lakan som ett flaxande täcke. Blondin förresten – en blekt blondin. Uppsminkad vid morgonkaffet. Inte en man. En docka.

Inte en vänlig människa syntes till i hans trappuppgång. Det var också rave, tjeckiska hundar som ensamma gick, kyrkogårdar, museum vi stannade vid. I dessa aftnars landskap lärde jag mig att skriva och räkna på nytt, på ett annat, vuxet sätt. Räkna bort den jag INTE ville ha!

I hemmet, dit vi kom, skulle vi visiteras först. Och fick frågan om vi hade sett något utöver det vanliga. Men det hade vi gjort, och försökte att bara titta bort, titta åt ett annat håll när han kom!

När man står i duschen. Jag sover stötvis och vaknar till Sound Of Music. Då virvlar mitt hår där i silen. Detta lugn vid havet. Jag spelade piano på scen, sedan skrev jag från det man kan kalla ett lyckorus. Sedan åt jag kinapuffar och tonfisk, och kände den tröst maten kunde ge.

Jag städade ur kylskåpet och åt. Sprayade deodorant omkring mig på bussen, och kände mig som om jag inte behövde be om ursäkt för att jag levde. Kanske därför, körde jag hastigt mellan hittade gränder men tårarna vill inte rinna ut. Två stearinljus är som facklor. Är som ögon...

Ett tv-framträdande detta dygn. Får hennes invit och sedan närmar sig den julen. Galna Siri bara sov. I hans tomma bostäder bestört och besviken.

Vintern, slasket, snödjup och regn på detta jag känner. Hon bjöd mig gåvor ur en ask med vitaste choklad. Det gjorde mig inget vad det stod på löpsedeln. Tyckte att tidningen hade låg kvalitet. Svag och med en svärta som inte höll i sig. Ensam på bussen, bara jag och ett piano. Och att det inte fanns något vi.