Tänker på hur en ensam vattendroppe känns som kall luft mot tungan
Det kalla blåa rummet, minns poeten som skrev mina första år och
hans kontinenter, var de mina? Hans nattbrev, var de mina? Personerna som lämnade honom, kanske lämnade de även mig.
Hans minnen; paper cuts, Isabelle och Solen.

Tiden, hur det alltid är Någonting. Någon sa en gång att det aldrig kan vara ingenting, att det alltid är Någonting
men hur kan det stämma
Efter en tung dag och man andas ut och tänker att ingenting mer, ingenting.
Är det ändå Någonting?
Skulle Ingentinget inte kunna vara vackert?

Ett brus i luften, alla de miljarder dammpartiklar som svävar och fyller mina lungor med sand.
Alla människor lever inuti landet Någonting. Färdas genom mig och genom mörkret och ut mot ett ljus. Samlar mod, byter ytan mot det okända.
Färdas genom tiden genom livet genom alla miljarder dammpartiklar som svävar i luften och fyller våra lungor med sand.
Genom mig.