Kommer du ihåg? Det var ganska länge sedan nu. Mitt liv har kommit och lämnat mig oberörd under den tid som gått. Det kändes ganska konstigt. Som om jag såg allt jag kunde bli, som om livet sa: "det här är vad jag har att erbjuda", och jag skakade på mitt huvud och gick åt andra hållet. 
Du vet, det är ganska svårt att förklara. Men jag tror jag ska försöka. Ja, för din skull ska jag försöka förklara. 

Jag har legat på gräset, jag har legat på gräs och stirrat upp mot ett ingenting.
Jag har kastat ingentinget i känslostormar. Från lycka till sorg, från hat till kärlek och sedan tillbaka igen. Det går runt runt runt. Du vet, man blir nästan yr ibland.
Och jag försöker väl förstå. Ja, det är nog faktiskt det ordet jag skulle vilja använda här. Annars överanvänds det ju ganska mycket, just ordet förstå. 
Men struntsamma, det är inte viktigt hur andra använder det ordet. 

Jag förstod någonting. Det är att vakna ur en mardröm, kallsvettig och livrädd, och förstå sina rädslor. Förstå vad man har att förlora, vad man har att vinna. 
Jag tror jag vaknade ur min mardröm. Faktiskt så tror jag att jag vaknat flera gånger, bara för att somna om igen och glömma vad det var jag kom fram till.
Har du någonsin försökt fånga rök? 
Det är lite så. Man kupar handen kring röken, förväntar sig att den ska vara välbevarad i händerna. Att röken ska acceptera att det är där den ska vara, slå sig till ro och stanna där. Men när man väl öppnar de kupade händerna märker man att röken är borta för längesedan. Den liksom sipprade ut genom hårt pressade fingrar. 
Precis så kändes det när jag vaknade från mardrömmen. På något sätt trodde jag att det liv jag lämnade bakom mig när mardrömmen började skulle vänta på mig. Jag trodde nog att allt skulle stanna upp lite, bara existera i tyst samförstånd tills jag vaknade. Då skulle allt börja där det slutade. 
Jag är kanske lite naiv, eller vad tycker du? 

Iallafall så vaknade jag och insåg att livet hade fortsatt utan mig. Jag hade levt i min mardröm så länge att verkligheten slutade vänta på mitt uppvaknande och min frälsning. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gjorde just då. 
Det är det där med att se allt man missat, allt man förlorat, allt man glömt, försakat och struntat i, se det rusa genom kroppen, huvudet, själen, hjärtat. Hela ens inre fylls av rädsla, ånger, sorg. Och då känns mardrömmen som ett tryggt ställe att vara på, för den kommer aldrig att överge dig. Den är ju trots allt beroende av dig för sin överlevnad. 

Och så tänkte jag på dig. Där, mitt i alltihopa, så började jag faktiskt att tänka på dig. Jag öppnade nämligen mina ögon och kvar var ett minne av dig. Bara dig. Du du du du. 
Du som förstod, tröstade, höll om, vaggade, föste in mig i ett moln av kärlek. 
Men så kändes det som att du gått hela livet och väntat på att jag skulle sjunka djupt i en mardröm, så att du kunde bege dig därifrån utan att behöva ge någon förklaring.
Jag skulle bara vakna upp och inse att du var borta. 

Det var längesedan nu. Kanske minns du det. Kanske inte. 
Men jag minns. Jag känner, jag andas, jag lever. Jag lever utan dig, men jag lever iallafall.