Färjor och fartyg gled ljudlöst förbi
blev våra tysta vittnen
ute på det mörka vattnet
med ljus strålande
ur ventilernas ögon
när vi stod där på klippan i mörkret
tvekande, trevande och sökte efter ord
för det som vi kände
vi ville säga det
som vi först inte kunde

jag sa att du kan lita på mej
du sa att du inte var rädd
och
vad gör vi med det här?
Vår omfamning
- en kärleksakt
gemensam, innerligt sinnlig
vi kände och vi gjorde
men förstod vi vad?

Vår stund sittande
i trappan när vi fann mera av ord
Så stort det var, så märkligt
hur kunde vi nå dit
efter så lång tid
något hade växt fram i skuggan
vad var meningen
fanns det någon alls?

Hur ska vi göra nu?
Är det två som ska gråta över oss inatt,
eller ska vi själva gråta över varandra?
Stunders lycka av närhet
av det vi känner i våra hjärtan
i en gemensam gömd och innerlig känsla
ljuvlig och smärtsam att bära
låt oss akta och vårda den väl
så att den får spira och växa i ro