insuper dammig nattluft
för att fylla ödsliga lungutrymmen
iklädd liksvepning av dimma
belastar jag belästa axlar med
tyngden av mig

något jag aldrig önskat klamrar sig fast
och suger blod likt en igel

och i nattens alla stjärnor finner jag
enbart mitt eget ansikte och min blick
som löper över ljusår för att möta sig själv

jag väljer att explodera för att få ro
i ett universum som inte vill ha mig

i mitt tunglösa tal är jag evig