I

finna ro i natten
i den eviga natten
i att vara blott ännu en åskådare
till den stundande sömnen
i att


II

stiga på håriga spindelben
över nysplittrad glasfasad
en ansiktslös bitterhet föll
över mig, det bekommer mig icke


III

att tala om alltför stora ting
inga skeenden sker liksom skeenden
i tystnad, en framviskad natt
ett andetag i gryningen


IV

ikläder mig ord, i mina skor
en odödlighet av stort eller litet mått
bryta ny mark utan händer, finna
om så blott en enda väg att vandra


V

finna ro i natten, finna
det lönlösa kämpandet
andas det tomma andetaget
ta ett staplande steg

en stjärna slocknar