Vid vägens kant står en kvinna,
hon skriker och står med händerna mot skyn.
Regnet piskar hennes kläder och jag
frågar om allting är som det ska.

\"Jag försöker fånga tårarna\", säger hon.
\"Det är gud som gråter och han gör det för mig.
Det är det närmsta kärlek jag kommer.
Det är det finaste jag någonsin fått.

Var och en begraver sina egna,
de som alltid i all hast lämnar oss\".

Jag blundar, som alltid, till dånet av regnet.