Snäckskalen känns under fötterna,
men dom skär inte
för tidens vatten
har slipat deras kanter.
Havet stormar inte längre,
det ligger blankt
och fridfullt
med en kvällssol
som tittar på ytan.

Hon har röda tånaglar,
och en snäcka mellan tårna
Dom är gamla,
han och hon,
dom har suttit här förut,
genom åren.
Många gånger,
och dom har upplevt stormar,
i livet och vid havet.

Men nu är dom fridfulla,
tillsammans.
Två händer håller om,
en vitskäggig puss.
Hon kan fortfarande känna känslan,
när han rör henne.
Kärleken har inte blommat över,
bara slagit ut.
Nu vet hon det hon vetat länge,
att dom hittat hem.

Hans hår är vitt
och rör sig lätt i kvällsbrisen.
När han ser på henne
i motljuset,
då är hans ögon rofyllda.
Han vilar en stund hos henne
där vid havet.
Då ser hon på honom,
känner hans liv,
som är hennes.





/ Clara-Fina