I min grönaste ungdom fanns det en väldigt populär ung man, som alla tjejer ville ha. Först förstod jag inte varför, men vartefter vi blev bekanta så drogs jag med i beundrarskaran. Han kunde spela gitarr, han såg bra ut och han var hejdlöst rolig. Det sistnämnda var nog det jag föll för. Humorn.  Som mannen i fråga var så omsvärmad, så var han också en aning bortskämd. Bara de snyggaste tjejerna fick den äran, förstås. Jag låtsades förstås inte alls om mitt intresse för honom, utan raljerade och busade precis som han. Och så... ...en vacker dag så påstod han att om jag gick ner tio kilo så skulle han bjuda med mig på Stadshotellet...

(Ja, jag vet, han skulle ha haft en käftsmäll, men klok blev jag först senare i livet)

Så jag, min idiot, jag ökade till dubbelpass i gymmet, levde på salladsblad och vatten, sprang dubbla varv på motionsspåret...

Detta var på den tiden när allt dejtande skedde IRL, utan patetiska selfies med egendomliga duckfaces. Ja, långt före Internet och smarta mobiltelefoner, ja inte ens korkade mobiler var uppfunna än. Plastpattar var för filmstjärnor och botox fanns bara i för gamla charkvaror. Självförtroendet hos ungdomarna var väl varken bättre eller sämre än idag, men "what you see is what you get" var det enda vi visste av. Photoshoppandet fick ske på gymmet, därmed jämnt.

Så, en vacker dag hade jag gått ner tio kilo och mer därtill. Jag var på studiebesök i den stora staden Göteborg, bodde på hotell med dansrestaurang, dansade och blev omsvärmad som aldrig förr. Ja, jag dansade... Tänka sig...  Ja, så kom jag hem till min lilla stad igen, fortsatte med min träning, gick på Stadshotellet med mina vänner, på något märkligt sätt i centrum, och fann plötsligt att bland alla de omsvärmande unga männen fanns gitarrspelaren, lustigkurren, snyggingen. Och vad var han, mer än bara en någorlunda blank och fin yta med en självupptagen dumskalle bakom? 

Förälskelse... En dans på den spegelblanka ytan. Dunkande hjärta, knut i magen... Till vad nytta? Tja, för att växa som människa, kanske? För att inse att det som finns under ytan är det som verkligen är. Den sanna kärleken har inget kilopris. 

Och vad är sensmoralen i sagan då? Tja, om du bara ser ytligt fett istället för inre skönhet, då är nog tyvärr också förälskelse det enda du får när du söker efter kärlek. En kort värme, sa hen som pissade i byxorna.