Tillslut ligger vi där och det är du och jag, resten av världen är så långt borta att vi inte ens tycks tillhöra dess radar.
Men när gryningens ljus letar sig in är vi återigen ett med resten av denna planet.
Det som tycktes förena våra själar i nattens förtrollning har blåst bort i en levande storm och våra fötter står ännu en gång på fast mark.
Men hade du bett mig så hade jag stannat kvar för jag har fått nog av ensamheten. Vi behöver inte vara Vi, vi kan vara du och jag men vi kan vara ensamma tillsammans.
Du ligger där så tätt intill mig och kanske är det just bara den där närheten jag vill ha, och inte din närhet.
Men vad spelar det för roll när allt vi annars har är ensamhet.
Jag står där vid ytterdörren med greppet runt handtaget, en del av mig kippar efter luften som finns bakom den stängda dörren medan den andra delen försöker att dröja sig kvar i din närhet.
Men du gör ingenting för att få mig att förstå vilken instinkt jag ska följa.
Kanske finns svaret trots allt i dina ögon och inte i dina ord.