Jag står på de ben som jag glömt.
De starka, muskulösa.
De som äger den styrka mitt sinne inte innehar.
När jag inte längre mår så dåligt att jag granskar mig själv.
Mikro, makro blir till ett skådande i någon annans navel.
Och jag vill lösa alla knutar som andra knutit utan min hjälp.
Den själviska egoismen genomsyrar mitt sinne.
Men skrattet är äntligen äkta.