Den här bilden som sitter fast på näthinnan
om att livet måste vara så förbannat glamouröst - det tär på allt.
Det förstör varenda liten njutningsfylld grej.
Mitt inre vill bara peka finger åt hela världen,
visa hur grått och trist allting faktiskt är.
När maten jag tuggar inte ger en smakexplosion,
håret på mitt huvud krullar sig i regnovädret
och mitt humör pendlar i takt med sekundvisaren.
Här står jag i regnovädret som inte vill släppa sitt grepp om lilla
Sverige, och låter regnet flöda in i mitt inre.
Förstöra mina närmsta relationer,
sudda ut alla intelligenta ord i mitt huvud.
Den här bilden av att allt ska vara så glamouröst hela tiden,
den får mig att känna mig som en liten lort när allting går dåligt.
För det är bilden som tär på allt, eller är det bara jag?