Vi brukade resa mycket när jag var liten.
I min pappas fantasi.
Efter att han krossat allt annat.

Vi brukade gömma oss i andras trappuppgångar.
I hopp om att se nya dörrar öppnas.
Men barn är egendomar -
alla har sina egna.

Vi brukar glömma genom ruset.
Förföljda av insikten att vi aldrig haft klarhet.
Varför ställa frågan
när vi inte vill höra svaret.

Vi är de som aldrig reste bort.
Som trampar i gamla spår.
Vi brukar inte längre drömma om frihet.
Från min pappas verklighet.

Vi brukar resa.
Dit dörrarna står öppna -
dit resan har sitt slut.