Jag behöver inte pistolen. Hans liv är redan spetälska och flugorna samlas kring det lilla berg jag bygger – hans avlagringar, mina ord och några träd jag slänger på för att det ska brinna bättre: mina läppar har alltid varit röda.

Ditt liv är redan spetälska. Solen visar bara var du har grävt ned dem, inte hur gamla de var men håret finns kvar, ihopflätat till små kors: de var inte barn, men vuxna kvinnor avger inte samma smak.
Jag börjar bli för gammal.

Mitt hår faller av i drivor varje gång jag kammar det, så jag har slutat att kamma det. Du säger att du inte kan tvätta mina sår och jag spottar lite på dem; det var inte dem jag älskade dig för, inte de som behövde sys när jag kastade mig under vagnarna som de säger att jag kastade mig under, och jag räknar fortfarande varje ords bokstäver.

De har aldrig älskat oss. Jag var sju år när jag kände lukten av bränt människokött första gången, och jag vet vad de vill. Bölderna är små hittills men det finns ingen bot; man söker oss med lykta och skyfflar och jag lyssnar till din andning, ber för alla som redan är borta, ber för frid. Solen står lågt nu och klockan börjar stanna, det finns inte mycket kvar att ge.

Jag slänger ifrån mig pistolen som är lika rädd som jag och kastar mig mot elden; du har redan vanställt mitt ansikte så jag fullbordar det bara: det var också en sjukdom och nu vågar du inte slå mig längre, huden faller av vid minsta beröring. Ingen minns mitt namn nu och den här grottan har börjat lukta, vi har stannat för länge: den måste sprängas sedan.
De tror att vi kommer att smitta alla.


Du vill älska alla kvinnor; mina läppar är rödare nu. Det brinner inatt, staden rengörs men vi är väl undangömda; vi kan brista innan de hittar oss, och jag ser nåden i dem ibland. Våra kroppar lagda bland de andra, samma grop; tror du att du börjar älska mig i den gropen, eller är du bara rädd för elden? Jag sniffar i luften, känner övergången och nu får jag kyssa din panna, du talar inte mer.





Hon har inga tårar, hon vet inte vad ni menar. Hon reser sig ur marken, går själv förbi massgraven, ingen vän mer, hon går.




(Du och dina kvinnor, fria i jorden.



Jag går.)