Det här cafeet har väl några år på nacken? Vimplar, pokaler, och ett troget klientel. Sedan trasslade jag till det för mig, först var det en vårvinter, sedan en snö med kriminella. Jag tog stort intryck av denna årstid – allt kändes förstört, redan förrått, detta land. Jag ser Härkä och "G" komma in och sätta sig och helt enkelt fika. Men vilken av sakerna hände först? Som du märker är jag full, full av frågor. De kan fika ihop i alla fall, de här meningsmotståndarna. Jag sitter och tittar på dem, undrar om jag glor spydigt, undrar om jag kan få den minsta lilla ledtråd? Ser bara pompösa ansiktsuttryck. Visade ingen annan känsla. Men han började nu att prata och han skrattade ganska ofta. "Ha ha ha!", lät det. Han höll en häftad mapp, skillingtryck, eget löp, den magra trycksvärtan på hans fingrar.

Det är väldigt svårt om man är en lögnare privat. Därför måste man förr eller senare göra något slags bokslut med sig själv. Det var ett djävligt andefattigt liv. Så kom det en tid när jag gjorde det där bokslutet. Rent hus. Ställer du upp på det här livet du lever?

Han stryker sig över snaggen och går till garderoben, där han avyttrat tre spänn i dricks innan han tar på sig jackan och säger ett vackert hejdå. Någon sekund senare är han försvunnen i Vaclavplatsens människovimmel, en ny dam vid hans sida, han mår dåligt för att han har en felaktig livsföring med ett katastrofalt resultat.

Vad var det som gjorde honom så sjuk att han totalt förstörde allas våra nerver, och skrev oss de anspråksfulla breven av undergång, där Svartvita Narnia utbryter. Jag hör dig sakteliga berätta allt om oss i podden när jag vaknar.

Han berättar varför, och jag ser på honom, och så vidare. Jag ser på honom med en hård och oförsonlig blick. Och den blicken säger jag förstår dig. Det svaret finns, det finns många svar, det finns många orsaker, som avviker i TT-Reuters telegram och första klunken Martini i hennes kyssglömda dröm.

Anfall... som en stroke. Om man har tur överlever man den. Om man har otur, inte. Man kan alltså börja meditera ofta, då sover man i vaket tillstånd. Och möter de man behöver. Men en kvinna ur publiken ser mig och ler stort. Sedan när jag sjöng verkade leendet borta. Det irriterar mig. Jag måste ha sett fel.

Det var inte hon. Det var bara någon som liknade.

Han är äldre nu, han är 61. Han hade inte behövt gå efter mig. I sin kappa. Det bara måste hända. Tar en promenad runt spelställets kvarter, en skola med korp på sitt emblem. Han var otroligt liten, otroligt ung, blond, rosa mössa. Även hon i hans sällskap hade familj och barn och var gay. På radion när jag kommer till buss spelas den låten. Total Eclipse Of The Heart. Och det är så det känns på söndagen dagen efter.

Året efter allting som hände, och det hände, det som tömde mig.