I Muminstrippen kånkas ett dödsskrämt och vilt protesterande Mumintroll till en stor och hemsk RÖNTGENAPPARAT, för att familjeläkaren ska kunna ställa en diagnos på trollets svansproblem. Apparaten är stor och fyrkantig, och väcker en fundering kring  Tove Janssons fantasi - kanske den fantastiska historien i själva verket handlar om henne, att hon haft samma skräckupplevelse? Jag vet med säkerhet att varken Tove J eller Mumin T är ensamma om den, för jag drar mig plötsligt till minnes en skräckis från min barndom...

En vacker - eller ful? - dag förde min paketresa i livet mig i sällskap av mina föräldrar och min storebror på visit hos min fars familjeläkare från Viborg. Han var den gråaste och gamlaste människa jag dittills hade sett. Det som gjorde honom extra konstig och därmed farlig var att han talade finska. Jag förstod inte ett jota, som det hette på den tiden. Föga hjälpte det då att hans ögon var vänliga, där högt uppe ovanför den grå kostymen. Rösten var en föga förtroendeingivande, tunn gammelmansröst. Och värst av allt - han hade förfinskat sitt namn från Berg till Perkki. Perkki? Det lät ju som en svordom som kommit av sig och stannat vid min fars namn, Erkki. Vidunderligt misstänkt och skrämmande....

Själva visiten minns jag inte mycket av. Ärligt talat, inget alls. Utom paraddörren, som var hög, av tungt trä och med en kvadratisk glasruta infälld i en cirkelformad ram. Sådana ord kände jag ju inte till, må det vara mig förlåtet att idag beskriva den på detta sätt för en nutida läsare.

Men kulminationen! Den minns jag.

I Salen, ett stort rum med tjocka möbler av mörkt trä, fanns en sidodörr. Den var hög och tung, med tomma ramar i min näshöjd. Någon måste ha tagit bort tavlorna. Det tyckte jag var konstigt.  En förmildrande omständighet var att dörren hade dörrvred av tjockt guld med en  vacker porslinsknopp i ändan. 

Bakom dörren öppnade sig ett stort mörker. Någon tände en taklampa, men det svaga ljuset fyllde inte hela rummet. Både fönster och dörrar - det fanns nämligen en dörr till, den gick till tamburen - hade tjocka svarta draperier. Rummet luktade som rum luktade på den tiden, lite unket och instängt, med ett stänk av desinfektionsmedel.

I ett hörn till vänster framför den stora mattan med vackra mönster i rött stod en märklig möbel. Alldeles för konstig för att jag idag ska kunna beskriva den.  Själv var jag både blyg och mörkrädd till tusen, men för att den här blyga möbeln skulle våga visa sig måste man täcka både fönster och dörrar med de svarta draperierna. 

Alla pappor är väl modiga, men min far var i mina ögon extra modig. Det var därför självklart han som skulle ge sig in i möbeln som förste man. Så släcktes ljuset. Far försvann i mörkret. Men möbeln! Den fick plötsligt liv - blev lysande ljust grön. Det var far som förvandlades av den. De vuxna skrattade och sade att det inte var farligt, att han bara genomlystes. Så slocknade möbeln, lampan tändes och far steg ut ur möbeln. Jag var inte helt övertygad om att han var den samme som gick in. Jag hade ju själv sett hur konstig han såg ut där i mörkret!

Sedan gick vi i tur och ordning in i apparaten. Alla skrattade och sade, titta nu, det är inte alls farligt. Men jag var svår att övertyga. Att stå i en möbelmage när det är stickmörkt - utan någon alls bredvid mig - trodde jag nog var närapå döden. Och Döden, den var det farligaste som fanns. Med facit i handen kanske det inte var enbart en rolig sällskapslek, månntro det var  så att min bror eller rentav jag själv behövde röntgas? Ett vet jag - att jag inte var lätt att övertala när jag var rädd...

*

Senare fick vi vår egen familjeläkare. Han var barnläkare, hette Lasse  och talade svenska. Vi träffade honom ofta, för vi var inte särdeles friska barn. Han var min särskilda vän. Hur särskilt kär han var, förstår du efter att ha hört berättelsen om hur det gick till när doktor Lasse en gång skulle ge mig en medicinspruta i skinkan. Även den gången var jag övertygad om att min sista stund nu var kommen ...

Injektionen förbereddes i min paniska regi. Innan doktorn fick så mycket som snudda vid mig måste rummet tömmas på de övriga familjemedlemmarna. I absolut enrum med den snälla doktorn beredde jag mig för döden med en sista, dramatisk bekännelse, så stor att jag inte kunde dö utan att få framföra den direkt ur mitt skrämda hjärta:

- Jag äääälskar dig!

Och sedan fick han väl sticka sprutan i  skinkan, kan jag tro.

2014-04-21   01:30