Vi semestrade i Villa Barbia för fjärde året i rad. Bertil började bli oformlig som en heffaklump. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att hålla om blandningen av svällande muskler och begynnande bukfett, men karln var ju snäll, och han verkade ha riktigt roligt tillsammans med Lennart och de andra grabbarna i gänget. För min egen del hade jag ju stråkensemblen. Maria Franca tog kontakt med mig varje år och förväntade sig att jag skulle sitta som konsertmästare i andrafiolerna medan jag var där under semestern. Maria drev också ett frukostcafe i närheten och hon var mycket mån om att vi inte missade några mål där. 

Denna kväll satt gänget som vanligt församlade i badhusets omklädningsrum för att summera dagens händelser och ladda för kvällens äventyr. Själv hade jag haft en dålig dag och lyckats stöta mig på allvar med Maria genom att missa både frukosten och ensemblerepetitionen. När jag gjorde mig ett ärende till cafet passade hon på att visa fram de tomma brödpåsarna och sucka.  Hon räckte över noterna,  förklarade att jag fick öva på egen hand och att jag förväntades göra min plikt vid söndagens kyrkokonsert. Hon förmanade oss vidare att tänka på klädkoden och dra något svart över våra färgglada sidenklänningar när vi passerade kyrkan i kväll. 

När vi hade suttit där på de hårda träbänkarna en god stund, småpratat och delat på några öl, hände något märkligt. Det började med ett dovt skakande, ett slags infraljud som gick genom märg och ben. Ljudet tycktes särskilt påverka männen i sällskapet. De började darra och verkade långsamt förlora medvetandet. Kanske uppstod någon slags resonans mellan infraljudet och männens stämbandsregister? Bertil som hade en fyllig bas och Lennart som var baryton hade redan säckat ihop på golvet, medan de båda tenorerna ännu satt kvar på bänkarna och skakade.  Jag gjorde ett försök att krama Bertil,  men det kändes inte som om jag fick någon riktig kontakt. Pappa dök, sin vana trogen, upp på min axel klädd som en korp, och förklarade att jag som vanligt hade valt fel man. 

Efter en tid måste alla på något vis ha begett sig hemåt, för jag satt ensam kvar i omklädningsrummet. Möjligen hade jag själv svimmat av en stund? 

Jag grep min ränsel med de två tomma vinflaskorna för att fylla på dem ur kranen, som satt monterad i mitten av den kulvert vilken förband badhuset med hotellet. Naturligtvis råkade Maria, som var ute på sin obligatoriska kvällspromenad, se hur jag skakade på handen och spillde ut en halv flaska på jordgolvet. Hon skakade sitt pekfinger, och mumlade att slarv var en synd. 

När Maria dragit sig tillbaka och jag ordentligt stoppat ner de väl igenkorkade flaskorna i ränseln, hände nästa märklighet. Golvet till höger om kranen, som nu på något förunderligt sätt omvandlats till parkett, buktade neråt och öppnade sig som ett slukhål. En kvinna skymtade i hålet, fäktande med båda armarna.  Om hon skrek kunde jag inte höra. Jag anade att hennes mun var just i linje med parketten. Hennes bruna hästsvans och blågrå ögon var tydligt urskiljbara ovanför kanten. Ett par grövre armar, uppenbarligen manliga, dök upp bakom kvinnan.  Innan jag hann närma mig hålet var kvinnan försvunnen.  Parkettgolvet slöt sig sakta. Jag böjde mig ner för att försöka se om det fanns någon öppning eller lucka, men hittade bara ett visitkort på det blanka golvet.  Kortet var tryckt i kursiv stil med svarta bokstäver och en ram i rött och guld:

************************************

_______________________________________

DODO Inc.

Telephona 00697 473985

info@dodo.com

_____________________________________

**********************************

När jag kom fram till hemkorridoren var dörren låst för kvällen.  Jag sprang runt till andra sidan och blev insläppt av två småpojkar.  Förmodligen hade Bertil redan betalt dem för att hålla vakt, men jag stack ändå till dem några småmynt.  Jag tassade över korridorens mjuka matta till vårt rum där jag snart föll i en drömlös sömn med visitkortet under kudden och Bertil tryggt snarkande vid min sida.

                                       *

När jag vaknade nästa morgon var hela byn omskyltad. Alla större korsningar hade dubbla stopp-  respektive lämna företräde-skyltar,  med texten CLEAR WIEW respektive DODO WIEW. Jag började så sakteliga ana ett samband.