Stina är oerhört tapper. Jag glömmer det mellan gångerna. Hon har tårar i ögonen och norrländsk järnmalm i bröstet. Rycker bara litet lätt med överkroppen när glaset blir överfullt. Jag kan inte minnas henne ibland. Gångerna suddas ut och under tiden älskar jag henne men jag har svårt för att minnas.

Hon får paj och det ligger fyra slarvigt uppskurna gurkbitar och flyter på tallrikskanten. Det ser ut som att de ska sväva iväg vilken sekund som helst. Som maneter i en isvak om där kunde finnas några. Jag köper mjölkchoklad. 100gram fast jag tänkt slå på stort och köpa en riktigt stor. Jag köper en centerrulle också. Det vill hon ha.

Mjölken är vit som Stinas hud. Vintermjölksvit. Den balanserar i glaset mellan hennes rosamålade naglar. De är precis lagom korta eller långa. Som fräknarna framåt sommaren. Dem vi båda får fast mina är stora fläckar i rödbrunt som smetar ut sig endast över näsroten. Hon får hela kinderna fulla av dans. Små, bruna dansare med glada miner.

I sjukhusskjorta ser hon liten ut. Det gör de flesta. Allt hon har ligger i väskan under sängen. Barnen ligger hopkurade som små kattungar invid bröstet. Om natten måste hon ta av sig dem och lägga ned i väskan så att de får vara ensamma med sömnen. Stina sover dåligt. Hon vaknar och i magen ligger stygnen och lossnar.

Ingen plats är så blank som denna när jag går. Det ligger ljusgul bommul i varje hörn och hon har redan plockat tussar för att döva öronen. Imorgon ska jag komma tillbaka och hon kommer att ha fått en ny dansare. Kanske årets första. Mina kommer att dröja tills solen når balkongräcket hela dagen och jag svänger nyponröd över betongen.