Månen står röd och låg på himmelen. I förgrunden
sover en vit räv och bredvid den har jag kilat fast
min vänstra hand. Den högra vill den ha för att strykas över ryggen.

Det verkar som att staden i bakgrunden
kommer att implodera. Månen är dess kartläsare
och ett utmärkt arbete är allt den kan tänkas göra.

Jag vet inte hur man förgör änglar men visste jag det
skulle detta ögonblick vara det rätta. Den vita räven
ger mig mjuka öron och spetsig nos. Ögonen är svarta.

Mellangrunden är grågröna berg täckta med mossa
eller till hälften skymda av regn. Det är svårt att avgöra
med svarta ögon där vatten byggt en barriär över hornhinnan.

De trofasta ligger mellan bergen och i utrymmet
mellan dem tjocknar månens röda ljus tills de inte längre
kan se var deras händer slutar och de andras börjar.

Mitt hjärta har slagit rot i en av båtarna
som lämnade hamnen i staden innan risken för den
att implodera var så stor som nu. Den vita räven
önskar att jag hade slagit rot i den.

Inget av det jag hör får mig att veta
hur änglarna ska förgöras och det grämer mig
då jag nu med säkerhet vet att den röda månen
kommer att sluka allt som jag beslutat är mitt.