Det var i sanning ett behändigt hus. Litet och vitmålat med vackert möblerade rum och härliga gömställen. Lite besvärligt var det ju att pappa måste väcka mig för att fälla upp halva dubbelsängen när silleveransen kom mitt i natten, men det betraktade jag som smällar man fick ta, det var ju onekligen ett smart drag att låta lastvägen gå tvärs igenom huset för att spara bryggplats, och eftersom jag oftast låg ensam i sängen var det inga problem. Andra sidan av den minimala trädgården var redan upptagen av garage för transporter till lands.  Man kanske kunde tänkt sig att samordna transportsträckorna på samma longitud, men då bortser man från det faktum att sillen inför omlastningen måste sköljas inför omlastningen, och detta under så hygieniska förhållanden som möjligt, det vill säga i vårt kök.

Min tvillingsyster sov nuförtiden i enkelsängen på andra sidan rummet, sedan vår stora syster flyttat hemifrån.  Det blev liksom roligare på det viset.  Vi hade mera kvar att leka med om dagarna när vi inte umgicks hela nätterna. 

Våra lekar var outtömliga. Vi lekte affär, påfågel och maskerad,  vi lurade vänner och bekanta att hon var jag och vice versa, eller att jag var fjorton år äldre och körde henne i barnvagnen.  Då förvandlade hon sig till en docka eller en Playmo-gubbe. De gick på det varje gång.

Mina favoritmöbler i huset var den urgamla brunröda byrån med ärggrön dekormålning, sen vars lådor knappast gick att rubba med barnaarmar men som sades rymma all världens hemligheter, och så skåpen i köket som gick i samma färgskala - de tillhörde också originalinredningen. Köksskåpen vaktades med strängt öga av Marta, hushållerskan. Vart barn som sökte tillträde till köket måste vara rentvättat och välkammat, och vart glas stå på sin rätta plats efter besöket. 

Jag älskade också utegården med de gröna möblerna under de skuggande björkarna. Tegelplattorna var prydda av ett sirligt, mystiskt mönster i guld. Det såg ut som en stor sjöstjärna som sträckte ut sina armar runt uteplatsen.  Mönstret hade sina år på nacken och var på sina ställen rejält slitet. Jag tyckte ändå att det glimmade som guld i skymningen.  

Min syster hade en ljusare, mer modernistisk smak än jag. Hon avgudade tandläkarskåpet som vi fått ärva av farfar,  liksom de små sockerbitsformade vindstrapporna på varsin sida huset, de som vi under Martas överinseende fick turas om att städa.

Ja, det var verkligen ett smånätt litet skärgårdshus, så hemtrevligt och alldeles lagom välordnat. Om jag fortfarande hade trott på idyllen som livsideal hade jag kanske köpt mig ett likadant. Det vill säga om jag hade haft pengar. Vilket dessvärre inte är fallet.