Skilsmässor är smärtsamma. Jag förälskade mig i Västberlin i mitten på 70-talet. Övervägde allvarligt att flytta dit. Studerade tyska på Goetheinstitutet i Stockholm. Men upplevde att den grammatiska vägen till språket inte var min.

Väl i Berlin lyssnade och läste jag och började även så småningom att komma igång med talet. Pendlade ett par gånger om året till Berlin. På 80-talet tyckte vännerna där till och med att min tyska var mycket bra.

Mitt förhållande till tyska språket handlar också om min faderskonflikt. Min fars akademiska framgång var i tyska språket. Han studerade i Leipzig strax före andra världskriget. Han berättade om hur snacket gick på krogen när de tyska studenterna fyllnat till. - Vi måste ha en ledare - en führer!

Mina vänner i Berlin har växt upp efter kriget och är enbart skrämda av Tysklands bakgrund.

Senaste gången jag var i Västberlin firade jag min femtioårsdag. 1992. Förra helgen - tjugotvå år senare - besökte jag staden där öst och väst blivit ett. Mycket hade förändrats, framförallt hade cyklarna fått ett ny stor roll. Alla trottoarer har cykelfil.

Nu hemkommen upplever jag att skilsmässan tagit hårdare än jag förstått. Resan blev en läkande och helande process. Min tyska del-identitet fick liv igen.